Förutsättningar för människans liv på Jorden

Kunskapen om villkoren för den mänskliga existensen
är en ofrånkomlig del av bildningen i vår tid.
Bernt Gustafsson, idéhistoriker

Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända återigen värderas för den orientering det ger åt strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart efter den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor.
Georg Henrik von Wright, filosof

Det är inte hur mycket det faktiskt finns av något som alla vill ha som avgör om ett samhälles medlemmar kommer att konkurrera om det eller samarbeta och dela det mellan sig. Det är hur själva samhället är uppbyggt som bestämmer om de kommer att samverka eller konkurrera med varandra.
Margaret Mead, kulturantropolog

0. Inledning

Den mänskliga kulturen står inför sin största utmaning, någonsin   lokalt och globalt. Det gäller pågående förändringar av Jordens klimat men också att naturens levande system successivt trängs tillbaka när människan ständigt kräver mer av mark och råvaror för sina industrier. En del av denna utmaning handlar om hur livsmedelsförsörjningen praktiskt och ekonomiskt skall klaras i en framtid med allt mindre tillgång till olja.
    Mänsklig verksamhet har i materiellt avseende nått gränsen för vad som är möjligt på lång sikt. Planeten räcker inte till. Detta kan kräva en grundläggande omprövning av vår syn på oss själva i relation till den omgivande naturen, som vi är en oupplöslig del av.
    För att skapa nya uthålliga samhällen krävs kunskap/insikt om förutsättningarna för mänskligt liv på Jorden. Den här texten är ett försök att tydliggöra dessa förutsättningar och anvisningarna de ger för praktisk handling.

1. Att uppfatta världen

a. Med våra tankar formar vi vår värld. Verklighetsuppfattningens betydelse.
Vi lever i slutfasen av det slags industri- och konsumtionssamhälle som vuxit fram i övertygelsen om att människans stora skaparkraft ger henne närmast obegränsade möjligheter att utnyttja naturens resurser. Jordbrukssamhällets övergång i industrisamhället innebar att den urgamla begränsningen   naturens förmåga att ge avkastning   fick lämna plats för ett nytt tänkande. Genom upptäckten att det enorma energiinnehållet i kol och olja kunde betvingas kom maskinerna att ersätta människans eget arbete och dragdjurens muskelkraft. Människan tillskansade sig maktmedel som ingen tidigare kunnat föreställa sig.
    De nya möjligheterna fick drastiska konsekvenser för verklighetsuppfattningen, för bilden av världen. Människan kom att se sig själv som närmast oberoende av naturen, som naturens härskare. Att resurserna uppfattades som praktiskt taget oändliga ledde till tron att en ständig ekonomisk tillväxt, baserad på förbrukning av naturens resurser, var möjlig.
    Mycket stora tekniska och ekonomiska framsteg har under två hundra år präglat tillvaron i den ”moderna” delen av världen. Att påpeka att dessa framsteg inte alltid inneburit förbättringar och efterhand fått allt mer drastiska konsekvenser för Jordens ekosystem och för den mänskliga tillvaron har uppfattats som bakåtsträvan och utvecklingsfientlighet. Förändringar, om än nödvändiga, motarbetas då de hotar invanda tänkesätt och de etablerades intressen.
    När vi nu tvingas inse att Jorden inte långsiktigt klarar av människans nuvarande beteende, och att den traditionella industriepoken lider mot sitt slut och måste ersättas av något annat, behövs det åter ett nytt sätt att tänka. Vilka kunskaper och insikter vi då omsätter i visioner och utvecklingsinriktning, och vilken förmåga vi har att hantera övergången skapar det nya samhället. Hur vi tänker nu formar vår framtida existens. Antingen utvecklar vi synsätt och värderingar som överensstämmer med de naturgivna förutsättningarna för uthålliga mänskliga samhällen, eller också tvingas vi möta allt större svårigheter - för att inte säga katastrofer.

b. Först när vi inser begränsningarna kan vi tillfullo utnyttja möjligheterna.
I den felaktiga tron att resurserna är oändliga tömmer vi dem i allt snabbare takt. Samtidigt påverkar vi ekosystemen så att de minskar i omfång och produktionsförmåga. Därmed berövar vi framtida generationer en stor del av deras valfrihet - en slags kolonialisering av de ännu inte födda. Uppfattningen om Jorden som gränslös leverantör av det vi behöver bygger på en illusion som måste omprövas. Detta måste göras när det tillgängliga livsutrymmet krympt och lagren förbrukats i en omfattning som närmar sig gränserna för upprätthållande av grundläggande ekologiska och samhälliga funktioner. Där är vi nu.
    Insikten om vår planets begränsning och att människan är hänvisad till att samverka med de levande systemen på deras villkor, innebär ett avgörande radikalt nytänkande och en stor utmaning. Att bruka tillgängliga resurser utan att förbruka är den mänskliga existensens grundvillkor. Utmaningen att forma samhället enligt den principen kan ge drivkraft att hitta lösningar som ger såväl nu levande som kommande generationer verklig handlingsfrihet. Insikten om de givna begränsningarna kan leda till att faktiska handlingsmöjligheter noggrannare undersöks och utvecklas. Med ett sådant verklighetsanpassat sätt att tänka och handla förbrukas inte resurserna utan samhället präglas av hushållning och hög effektivitet.

c. Natur och människa är ett.
Det industriella samhället baseras på ett synsätt där naturen är underordnad människan; att hon efter eget gottfinnande kan använda naturen för att tillgodose sina önskemål. Naturen uppfattas inte ha något värde i sig. Den påverkan som människan har på naturen bedöms rent praktiskt - vi uppfattar inte att vi tar för oss på någon annans bekostnad. Med denna människocentrerade uppfattning äger människan oinskränkt makt över naturen.
    Mot denna uppfattning kan man ställa ett annat synsätt, där människan ser sig som en del av naturen   annorlunda än alla andra arter, men ändå likvärdig. Människan kan då inte endast utgå från sina egna önskemål, utan skall även ta hänsyn till alla andra arter och deras förutsättningar. En företrädare för detta synsätt var Arne Næss. Han formulerade en grundläggande norm i sitt ekosofiska tankesystem: Alla arter skall ha rätt att utvecklas efter sina förutsättningar.
Med detta perspektiv blir människans påverkan på naturen ett intrång i andras livsutrymme och inte endast en praktisk fråga. Att som människa kunna identifiera sig med resten av naturen är sannolikt mycket viktigt för att kunna ta in, och mentalt hantera, den situation som människan för närvarande befinner sig i.

2. Att välja

I längden är det ohållbart att människan inte anpassar sig till de villkor som gäller för hennes existens som en levande biologisk art. Vi måste inse att resurserna är begränsade men vi kan välja hur vi använder och fördelar dem. Vi kan bygga samhällen där den starke kan ta för sig och andra blir utan. Men vi kan också välja ett samhälle där var och en får vad den behöver för ett drägligt liv; ett samhälle där tillvaron inte avgörs av vars och ens makt och betalningsförmåga.

a. Etik och ekonomisk (materiell) tillväxt.
Under senare tid har vi i den industrialiserade världen i stort bortsett från några grundläggande moraliska ställningstaganden - eller i varje fall handlat som om vi gjort detta. Vi har varit inriktade på ohämmad, ekonomisk tillväxt baserad på materiell förbrukning och åsidosatt ansvaret för en rättvis fördelning av nyttigheter mellan människor och mellan nuet och framtiden.
    Det har ansetts att den ekonomiska tillväxten fortlöpande skapar nya, obegränsade möjligheter och värden som ger förutsättningar för att successivt rätta till eventuella orättvisor. Men det har uppenbarligen inte ansetts särskilt angeläget att ta direkt ansvar för en rättvis fördelning av samhällets resurser eller att på allvar lyfta denna fråga.
    I ljuset av insikten om resursernas begränsningar och det orättvisa samhällets ohållbara kortsiktighet, lokalt som globalt, duger inte längre ett sådant förhållningssätt. Vi måste välja hur vi vill ha det. Ställningstagandet kan inte skjutas upp.

b. Om vars och ens behov.
För vår del anser vi att människans situation på Jorden motiverar uppfattningen att alla människor - nu levande och efterkommande - har rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda. Detta får inte ses som ett framtida idealtillstånd, utan vara den självklara grunden för vårt handlande i nuet. Tänker man så kommer det att påverka hur vi beter oss, både individuellt och gemensamt. Vår uppfattning är att detta ställningstagande är nödvändigt om vi vill utveckla uthålliga samhällsfunktioner och värdiga mänskliga relationer.
    Om en rättvis fördelning ska kunna förverkligas måste resursförbrukningen i vår del av världen minskas. Var och en av oss står idag för ett resursuttag som inte är möjligt för alla människor på Jorden. Detta måste vi dra konsekvenserna av och se till att ändra. Vi måste göra avkall på mycket av våra materiella förväntningar och alldeles säkert utveckla mycket högre (resurs)effektivitet och bättre hushållning.

3. Hur funkar naturen?

Jorden är, vad vi vet, den enda himlakropp där liv uppstått och människan är en av planetens otaliga livsformer. Hennes existens baseras på icke förhandlingsbara naturgivna förutsättningar.

a. En komplex helhet av föränderliga tillstånd och processer.
För att försöka förstå vår fysisk-biologiska verklighet är kunskapen viktig om det som händer inom fyra olika system. Geosfären (berggrunden), hydrosfären (allt vatten), atmosfären (lufthavet) och biosfären (allt levande). I vart och ett av dessa system pågår processer som vi endast delvis känner. Detta gäller särskilt deras ytterst komplexa växelverkan.
Livet som sådant utvecklas och anpassar sig inom vida gränser. Den enskilda livsformen människa och sådant hon själv skapar är dock helt beroende av att förändringar endast sker långsamt och inom (mycket) snäva gränser. Avgörande för vår existens är att vattnets kretslopp inte rubbas för mycket, att klimatet är tämligen stabilt och att de levande systemens förmåga att producera mat och andra resurser bibehålls.
    Planeten Jorden kan ses som ett självorganiserande, komplext system där flödet av solenergi skapar och driver processerna. Systemet har, genom de levande organismernas samverkan, en inbyggd tröghet som upprätthåller en form av stabilitet och självläkningsförmåga (resiliens). För att detta ska fortsätta att fungera krävs att förändringarna inte är för stora eller sker för snabbt. Blir påverkan för kraftig kan det få oförutsägbara konsekvenser för helheten och drastiskt förändra livsbetingelserna för människan och andra livsformer.

b. Livets väv.
Alla livsformer, även människan, ingår i ett oerhört komplext och dynamiskt ömsesidigt beroende av varandra. Denna komplexitet kan beskrivas som en väv av arter och funktioner. Ju tätare den väven är, desto starkare är förmågan att klara av yttre påverkan och störningar. Mångfalden av arter skapar tillsammans ekosystemens vitalitet och överlevnadsförmåga och därmed även människans. När näringskedjor bryts eller arter försvinner glesnar väven. Den biologiska mångfalden är således omistlig för livets bestånd och för att människans samhällen skall fungera uthålligt.
    Den pågående snabba utrotningen av biologiska arter visar att den särskilda arten människa har kapacitet att åstadkomma grundläggande förändringar för planetens levande system. Denna påverkan är så stor och snabb att den i grunden kan förändra allt livs förutsättningar på Jorden. Det kan kanske vara främmande för den moderna människan att inse att hon lever i kraft av att livets mångfald inte utarmas.
    Industrisamhället bygger på föreställningen om naturen som oförändrat stabil och med praktiskt taget outtömliga resurser. Graden av insikt om att detta inte stämmer avgör i hög grad hur människans framtid kommer att gestalta sig - mångfaldsrik eller utarmad.

c. Drivkraften.
Den solenergi som flödar in genom atmosfären och når jordytan är av mycket hög kvalitet. En fysiker skulle säga att solenergin har högt exergivärde, dvs. en stor förmåga att uträtta kvalificerat arbete. I de gröna växternas fotosyntes kan denna högkvalitativa energi från solen fångas in och lagras för att sedan driva ekosystemens olika processer.
    Solenergin håller även igång vattnets kretslopp, havsströmmarna och vädersystemen. Efterhand som allt detta arbete uträttas förbrukas energins arbetsförmåga. Till slut återstår endast energi med lågt exergivärde (kvalitet) som lämnar Jorden som osynlig värmestrålning.
    Solen ger alltså människan enastående möjligheter att ordna sin energiförsörjning. Konstant tillförsel av gigantiska mängder högkvalitativ energi och inga avfallsproblem. Vi har möjlighet att välja teknik som utnyttjar ekosystemens förmåga att fånga in och lagra energi. Biobränslen är ett exempel. Vi kan också med teknikens hjälp omvandla solenergi till andra energiformer som lämpar sig för att driva människans tekniska konstruktioner. Vindkraftverk och solceller för elproduktion är exempel på detta.. Samtidigt måste vi inse att utrymmet för människans verksamheter är begränsat. På den begränsade planeten Jorden är en ständigt ökande omsättning av energi och förbrukning av andra resurser inte möjlig. Det finns gränser och en bristande insikt om detta är i sig ett stort bekymmer, eftersom den riskerar att leda oss bortanför en punkt där det fortfarande går att ändra inriktning och undvika drastiska försämringar av våra livsvillkor.
    Att hushålla med energins arbetsförmåga är en tvingande grundprincip för människans sätt att ordna sin försörjning och förutsättningen för ett långsiktigt och väl fungerande samhälle. Det innebär att effektivisera användningen och välja rätt energislag till det arbete som ska utföras. Elektricitet har hög energikvalitet/hög arbetsförmåga (kan driva t ex en dator eller en fabriksrobot) och ska därför reserveras för kvalificerade uppgifter. Värme av låg temperatur har låg energikvalitet/liten arbetsförmåga (värdelös när det gäller kvalificerade uppgifter som att driva mobiltelefoner eller tv-apparater) och måste därför användas för okvalificerade ändamål som uppvärmning och liknande. Att använda elektricitet till att värma hus innebär således ett stort slöseri med energins arbetsförmåga.

d. Ingenting försvinner. Allting sprider sig.
”Ingenting försvinner och alltings sprider sig” är en av fysikens viktigaste insikter formulerad på ett allmänmänskligt sätt. Att detta gäller kan var och en av oss lätt hitta exempel på i vår vardag.
När vi förbrukar resursernas användbarhet och resterna blir avfall försvinner inte en enda atom (bortsett från eventuellt radioaktivt sönderfall). Däremot sker en omvandling från materia med hög ordning och kvalitet (exempelvis järn) till oordnad materia av låg kvalitet (rost). Alla atomerna från det ursprungliga järnet finns kvar i rosten men från att ha ingått i värdefulla, ordnade strukturer har de spritts i en värdelös rostig oordning. Ingenting försvinner, men allting sprider sig.
    Samma gäller för energin i fossila bränslen eller organiskt material. När de förbränns (t ex i en bilmotor) utför den frigjorda energin ett arbete. Kvar blir värme som kyls bort och atomerna i bränslet bildar nya föreningar (i första hand koldioxid och vatten) som sprids i omgivningen. Energiinnehållet i bränslet har gått förlorat och omvandlats till för oss oanvändbara restprodukter, avfall, sopor.
    När olja, kol, malmer, tvättmedel och mat avvunnits sin arbetsförmåga (kvalitet) återstår rost, aska, skrot, avgaser, lakvatten och annat avfall som sprids i omvärlden. Alla atomer som ingick i oljan, malmen eller tvättmedlet finns kvar, men har spritts och blivit för oss värdelösa restprodukter. Men de här spridda atomerna kan växterna fånga in och med hjälp av solenergin bygga in i nya komplexa strukturer som majskorn, potatis, blåbär och granved.

e. Vad innebär”produktion”?
Det vi i dagligt tal benämner produktion, till exempel järnproduktion och oljeproduktion handlar i praktiken om bearbetning och konsumtion av redan befintliga resurser. När vi säger att vi ”producerar” malm och olja innebär det att vi ur lager i berggrunden hämtar upp dessa resurser och omvandlar dem till nyttigheter som förr eller senare blir avfall. Lagerresurserna minskar efter hand, relativt sett fortare ju mer som hämtas upp, för att till sist ta slut. Vår produktion av icke förnybara resurser utgör således egentligen konsumtion av befintliga lager.
Samma funderingar över hur vi ska tolka begreppet produktion kan gälla exempelvis skogsproduktion och majsproduktion. I detta fall sker, genom växternas fotosyntes, en verklig, oavbruten produktion, nybildning av resurser. Se vidare i nästa avsnitt.

f. Fotosyntesens unika förmåga att skapa, producera.
Photo - ljus och syntes - sammanfoga.
Att all energis arbetsförmåga förbrukas och att resurser omvandlas till värdelöst avfall och sprider sig kan tyckas innebära dystra förutsättningar för den mänskliga existensen. Dock är en grundläggande egenskap hos de levande systemen - solenergi kan fångas in och hejdas på sin väg från den heta solen, via Jorden och ut i den kalla världsrymden. Liv, inklusive mänskligt liv, existerar eftersom solenergi kan samlas in och bindas i strukturerad materia. Detta sker i de gröna växternas fotosyntes som utgör länken mellan solen och det levande. Vad de gröna växterna producerar är i förlängningen grunden för all annan ”produktion” exempelvis köttproduktion, ägg/mjölkproduktion och produktion av biobränslen.
    I fotosyntesen fångar de gröna växterna in utspridd materia (t ex koldioxid, vatten, fosfor och andra mineraler) och ordnar dem till strukturer av hög kvalitet (spannmål, bomull, virke). Samtidigt omvandlas solenergin till kemiskt bunden energi som lagras i växternas celler.
    Av avfall från samhällets processer kan växterna således bygga nya, värdefulla, energirika strukturer. Detta förutsätter dock att vi människor inte förstör ekosystemens sätt att fungera. När vi skördar skogen, jordbruksmarken och haven på ett sätt som medför att ekosystemen trängs tillbaka, så äventyras deras produktionsförmåga och vårt existensunderlag hotas.

g. Livsviktiga flöden.
En levande varelse kräver, för att den ska fungera, ständig tillgång till flöden av materia och energi som ger föda, driver andningen osv. Varje organism kan därför ses som en av många knutpunkter i samverkande nätverk, med flöden mellan de skilda punkterna. Dessa flöden upprätthålls av den omgivning - det ekosystem - som varelsen ifråga lever i. En organism, en livsform kan därför sägas existera som en del av ett dynamiskt, strukturerat system som kan leverera det den behöver för sin existens. Ekosystemet kan också ta hand om restprodukterna och återanvända dem vid bildningen av nya resurser. Tillsammans kan alla ekosystem på Jorden ses som en gigantisk organism som drivs av solljuset.
    På motsvarande sätt kan vi se att samhället, det system av strukturer som vi människor själva skapar, måste kunna leverera det vi behöver - inte endast som biologiska organismer, utan också som levande sociala varelser med en mångfald av behov och önskemål. I ett felstrukturerat samhälle hamnar medborgarna (förr eller senare) i individuella svårigheter och till slut riskerar även samhället som sådant att brytas ner. Ett väl och uthålligt fungerande samhälle måste därför underhållas och drivas av förnybara resurser. Även i detta fall är det solljuset som måste nyttjas.

h. Begränsningar och möjligheter.
Kunskapen om förnybara och icke förnybara resurser och vad som händer när vi använder dem anger tydligt de givna grunderna för vår försörjning.
    Återhållsamhet med lagren (kol, olja, malmer, grus) måste ske dels för att dessa inte förnyas och därför krymper, dels för att om vi utnyttjar dem oförsiktigt så sprids avfall som stör eller förgiftar ekosystem och livsformer.
    När vi däremot på ett insiktsfullt sätt samverkar med den verkliga produktionen, med de levande systemens produktionsförmåga, bygger vi en grund för ett långsiktigt fungerande och tryggt samhälle.
    Dock måste vi vara klara över att den enorma aktivitet som människan under den industriella epoken kunnat ägna sig åt, framför allt med hjälp av kol, olja och uran inte kan upprätthållas även om vi övergår till förnybara resurser. Resursförbrukningen måste minskas, vilket sannolikt är vår tids allra största utmaning.

4. Hushållning och samverkan

a. Systemen i ett långsiktigt fungerande samhälle.
Ett samhälle av vår typ kan ses som uppbyggt av fysiska och organisatoriska strukturer som är nödvändiga för medborgarnas existens. Dessa strukturer kan ägas, styras och kontrolleras på många olika sätt. Det finns en stor valfrihet i utformningen av ett samhälle.
    Valfriheten gäller dock inte de naturgivna villkor, de icke förhandlingsbara förutsättningar som är grunden för att samhällsfunktionerna skall kunna verka på ett uthålligt sätt. Som ett exempel kan vi ta framställningen av livsmedel. Idag förutsätter livsmedelsförsörjningen stora mängder billig energi i form av olja. Oljetillgångarna minskar och oljan räcker inte för att driva framtidens jordbruk på samma sätt som nu   och det finns ingen ersättning för den. Det är klart att detta kommer att få stora konsekvenser.
    Vi måste alltså, när det gäller vår försörjning, hushålla med resurserna och finna nya lösningar som utgår från naturens flöden. Vi måste vara ”ekonomiska” - i ordets ursprungliga betydelse av ”hushållning”. Detta omtänkande, denna uppgift kommer med säkerhet att innebära en ganska grundlig omstrukturering av samhället.
    Samtliga samhällets system måste i framtiden drivas av förnybar energi och de samhälleliga förutsättningarna för dem bör, enligt vår mening, stå under någon form av gemensamt demokratiskt ansvar. Det kan exempelvis knappast överlåtas till enskilda aktörer att bestämma hur hela samhällets livsmedelsproduktion tekniskt och resursmässigt skall utformas. För att klara av förhållandet mellan individuella önskemål och gemensamma hänsynstaganden krävs i samhället en öppen och demokratisk ordning. Däremot kan enskilda aktörer givetvis vara verksamma inom ramen för det som gemensamt överenskommits.

b. Allmänningens dilemma och fördelarna med samverkan.
I den situation som tycks ligga framför oss, med begränsade resurser som inte räcker för de samlade önskemålen (men kanske till allas grundläggande behov) finns det en risk att den som har möjlighet kan ta för sig och andra bli utan.
    Detta kallas ibland för ”allmänningens dilemma”. Den gemensamma tillgången (allmänningen) förbrukas av dem som har möjlighet till det utan att hänsyn tas till en gemensam önskan om uthålligt men kanske begränsat utnyttjande. Alltför många tycks förutsätta att människor inte kan samverka utan endast se till egennyttan.
    Det finns dock många historiska exempel på goda lösningar där man gemensamt tagit ansvar och kunnat höja sig över egennyttan. Dessa exempel visar att det är mycket viktigt att alla blir delaktiga i utformningen och tillämpningen av reglerna för hur tillgångarna ifråga skall användas. Om alla intressenter kan påverka användningen av resurserna och därmed få förtroende och respekt för styrsystemen, kan man räkna med att det kan skapas uthålliga sätt att nyttja dessa resurser.

c. Betydelsen av en gemensam och relevant bild av människans villkor.
Om vi skall kunna uppnå uthålliga samhällsfunktioner krävs att alla underordnar sig naturgivna begränsningar även om man kanske helst skulle ha velat slippa dem. Sannolikt krävs ett jättelikt arbete för att skapa förståelse för detta och för att utveckla system där alla kan påverka såväl regler som tillämpning. I detta arbete ingår uppgiften att skapa en relevant bild av människans villkor inklusive naturens möjligheter. Hittills har vi, som det verkar, inte velat inse konsekvenserna av att vi faktiskt lever på en planet med begränsad yta och begränsad volym. Vi har levt med ett övermod (och insiktslöshet) som inte går att förena med de grundläggande villkor som naturen erbjuder.

5. Om man tänker på barn och barnbarn så…..

Till en början innebar industrialismen endast en smärre störning av Jordens naturliga system. Efterhand blev denna påverkan allt större med förmåga att till och med ändra klimatet och därmed alla olika livsformers särskilda förutsättningar.
    Vi har nu nått gränserna för människans påverkan på Jorden, men ändå tar vi i vårt sätt att leva och försörja oss inte hänsyn till detta. Vi fortsätter att agera som om vi fortfarande endast marginellt stör ekosystemen och villkoren för vår existens. Vi vill ju så gärna tro att det går att leva så som vi i de privilegierade delarna av världen hittills kunnat göra.
    Att inse att vi är inne på fel spår och har allt att vinna på att inrikta oss på uthålliga samhällsfunktioner, drivna av de flödande resurserna, innebär en stor och grundläggande mental omställning. Den svåraste uppgiften framöver blir därför sannolikt att utveckla en gemensam och realistisk syn på människans villkor.
    Tydliggörandet av dessa villkor är en förutsättning, en bas för fortsatt mänskligt skapande, men utifrån andra värderingar än dem vi använder i dagens samhälle. När den verklighetsuppfattningen vuxit sig stark blir det en stor och spännande uppgift att skapa det långsiktigt ansvarsfulla samhället. Helt annorlunda   men inte självklart sämre.
    Insikterna om människans villkor utvecklas genom varje enskild människas tankar och känslor. Att ta konsekvenserna av dessa insikter och skapa något nytt och uthålligt är däremot en gemensam angelägenhet. Därmed utmanas vi alla att tänka och handla, både som individer och som medlemmar i olika slags gemenskaper.
    Sannolikt är det en springande punkt att inse att livets förutsättningar gäller även människan. Det går inte att bygga vare sig sitt personliga liv, eller sitt samhälle, på tron att människan kan ställa sig utanför naturen. Detta leder förr eller senare till olösliga svårigheter. Först när vi på djupet kan förstå och bejaka människan som en oskiljaktig del av Jorden och livet på den, kan vi ordna våra samhällen så att det finns utrymme och handlingsfrihet även för våra barn, barnbarn och deras efterkommande.

Bo Lundberg
Kåre Olsson
Maj 2009