Världens kyrkor i kampen för Skapelsens Integritet

Per Larsson, vid Sigtuna exergigrupps seminarium kring “Tillväxtens begränsningar”12/5 2005

 

Från Kyrkornas Världsråds (KV) miljökonferens som ägde rum i Rio 1992 parallellt med FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i juni 1992, sändes ett brev i form snarlik en epistel ur Nya Testamentet att läsas upp och begrundas i alla KV:s medlemskyrkor och församlingar i världen. Där stod det bl.a.

“ Kära systrar och bröder, vi skriver med en känsla av att det brådskar. Jorden är i fara. Vårt enda hem är i vådlig nöd. Vi befinner oss på randen till självförintelse. För första gången i skapelsens historia håller vissa av planetens livsuppehållande system på att ödeläggas genom mänskligt ingripande. .....Det är som om Jesajas fruktansvärda syn äger rum mitt ibland oss: “Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare: De har överträtt lagarna, de har förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bor där måste lida vad de har förskyllt.” Jes. 24:5-6. Ni förstår, bröder och systrar, varför våra hjärtan är betungade. UNCED äger rum 20 år efter miljökonferensen i Stockholm och ingen enda miljönedbrytande trend har vänts i sin motsats. Allt liv hotas i mycket högre grad nu än för 20 år sen. Vi måste frukta för ännu mer brutala förhållanden om vi ser 20 år framåt i tiden. Vi fortfar nämligen att angripa jordklotet. Energiförbrukningen fortsätter, som om energitillgången vore oändlig till sitt innehåll och endast positiv till sin verkan. “

Världens kyrkor har likt många andra ansvariga aktörer vaknat sent till inför miljöhoten. Bibeln börjar ju storslaget med själva skapelsen i alla dess delar. Då gav Gud också människan det heliga huvuduppdraget att vara hela den mångskiftande och rika naturens trogna och kloka förvaltare. Vi skulle vara Guds avbild, Guds “ikon” enligt Septuaginta. Enligt GT-liga forskare syftar detta nyckelord i första hand på just förvaltarskapsuppdraget för skapelsen. Människan som förvaltare, oikonomos, är också en viktig term hos Jesus och i NT. Alla ord som har med ekonomi att göra kan härledas ur detta starkt andligt laddade ord, som ursprungligen har med förvaltarskap och ansvarighet inför Skapelsens Herre att göra.

Ändå präglades i synnerhet mycken protestantisk teologi länge av en stark försnävning med fokus på människans inre andliga liv och individuella frälsning. Luther själv var de facto ett välgörande korrelat. Kyrkofäderna från de första århundradena som vidareförde och utvecklade Bibelns breda och livsbejakande helhetssyn, både i GT och NT, kom att ha ett starkare inflytande fr.a. på den östliga ortodoxa kyrkans teologi. Den romersk katolska kyrkan som fram till idag vilar på Thomas ab Aquinas stora filosofiska system kom också att länge undervärdera naturen enligt hans hierarkiska tankebygge, där människan sattes så skyhögt över resten av Guds skapelseverk att den kom att negligeras.

I vår tid kom dock redan på 1950- och 60-talen varningar från pionjärer inom den ekumeniska rörelsen och särskilt kretsar inom Kyrkornas Världsråd (Paul Albrecht m.fl.) att det moderna teknologiska och ekonomiska projektet hade farliga inneboende svagheter. Man började redan då inom KV att tala om kriterierna för “a sustainable society”, ett hållbart samhälle, säkert tidigare än i de flesta sekulära sammanhang. Här i Sverige var det Anne-Marie och Lars Thunberg och Sigtunastiftelsens direktor Olof Hartman som först försökte väcka de svenska kyrkornas medvetande i dessa frågor. Sigtuna har alltså länge haft en nyckelposition och energigruppens symposier står i en lång rik tradition. Genom sina överblickar och djupa kontakter på alla kontinenter inte minst i samhällenas bottenskikt kom den moderna ekumeniska rörelsen inom kyrkorna att göra begreppet “sustainability” till en huvudfråga vid världskyrkomötet i Uppsala 1968. Då var det ännu mest en inriktning på internationella rättvise- och fredsfrågor. Vid många internationella konferenser påvisades hur den tilltagande militarismen och våldet stod i ett direkt förhållande till den ekonomiska ojämlikheten mellan världens länder och många kyrkor förpliktade sig att göra vad på dem ankom för att söka vända utvecklingen. En del av oss äldre präster och teologer i Svenska kyrkan har ägnat mycket av våra liv åt frågor inspirerade av dessa perspektiv.

Men de tilltagande och allmer uppenbara hoten mot själva skapelsens och delar av naturens fortlevnad ledde sedan under 70-talet fram till den viktiga process som kallas “Justice, Peace and the Integrity of Creation (mest känt som JPIC). som sedan fram till våra dagar präglat mycket av av världskyrkorådets och många medlemskyrkors engagemang. På svenska har vi kallat processen Skapelse, Fred, Rättvisa och därmed placerat miljöfrågan i fokus. Formellt lanserades hela programmet under högtidliga former vid generalförsamlingen i Vancouver år 1983. Vid generalförsamlingen i Canberra 1991 gavs det högsta prioritet inom KV vars arbete omstrukturerades totalt med utgångspunkt från JPIC. Många lokala initiativ har tagits sedan dess. Här finns inte tid till större fördjupning om detta. Men det anses t.ex. vara klart att det var arbetet med JPIC som skapade medvetenheten bland de östtyska kyrkorna som ledde till deras avgörande insats vid revolutionen mot den kommunistiska diktaturen och Berlinmurens fall.

Med begreppet JPIC vill KV hjälpa kyrkorna i hela världen att i sitt teologiska tänkande och sina program införliva frågor som har med skapelsen, freden och rättvisan att göra för beslut och åtgärder. Man vill dessutom mycket energiskt betona de oupplösliga sambanden mellan de tre. Militarismen och våldet, orättvisorna inom och mellan länderna och miljöförstöringen har ibland i kyrkorna liknats vid en “ondskans treenighet“, eftersom de så intimt och direkt beror av varandra. Insikten om dessa samband gör naturligtvis problemen mer svårlösta. Men det finns skäl att anta att Kyrkorna Världsråds klarsyn på den här punkten har påverkat t.ex. Bruntlandrapporten. FN:s viktiga Rio-konferens där företrädare från KV var mycket tongivande i utarbetandet av den s.k. “Earth Charter - deklarationen om jordens rättigheter“ byggde ju helt på dessa förutsättningar. Här finns icke mer plats för ytterligare historik utan jag begränsar mig till att säga något om huvudtankarna bakom be greppet “skapelsens integritet“.

Trots att begreppet inte förekommer i Bibeln och att det sannerligen inte är omedelbart lätt att ta till sig menar många att det är rikt och sant uttryck för det kristna evangeliet i vår tid. Det säger att Guds skapelse i sin totalitet i hela kosmos - men också i alla sina minsta beståndsdelar - har en integritet och en helighet som man inte får förgripa sig på. Ordet “integritet” kan sägas ha tre betydelsenyanser. För det första har det med själva sanningen att göra, sambandet mellan det som syns på ytan och det som är verkligt. När vi talar om en persons integritet, t.ex. en politikers, eller varför inte prästens eller kyrkans integritet menar vi att vi vill se trovärdighet mellan vad personen säger och vad hon verkligen är, hur hon handlar. Överför vi detta på skapelsen innebär det att det är avgörande viktigt att skapelsen upplevs och accepteras som verklig. Vi får inte förlägga den sanna verkligheten bortom skapelsen i en annan värld, i himlen eller så. Gud blev människa i solidaritet med hela skapelsen, tog dess verklighet på allvar. Denna verklighet beskrivs av naturvetenskapen som är sann också för en kristen så länge den inte överskrider sina befogenheter. Här vill alltså KV begränsa sig mot en del kyrkors alltför förandligade syn på sitt uppdrag, utan att fördenskull ge avkall på sin övertygelse om en transcendent verklighet.

Integritet betyder för det andra samband, sammanhang, helhet. Någonting saknar integritet när det bryts sönder, när de skilda delarna inte fungerar för att berika och komplettera varandra. Gud skapar inte en splittrad värld. Vi vet nu att varje skapad varelse och växt och organism hör samman. Denna syn på skapelsen tvingar oss att tänka globalt kanske universellt. Det innebär också att kristen solidaritet måste vara något mer än nästankärlek, även om människan måste få ha kvar sin särställning i skapelsen. I Canberra hävdades det t.ex. att vi behöver en ny definition av själva begreppet “ekumenik“, alltså arbetat med att skapa kyrkoenhet och mer enhet mellan alla människor på jorden. Vi måste dessutom arbeta för en genomgripande försoning mellan människan och hela Guds skapelse.

Det tredje betydelsen av begreppet integritet är helt enkelt egenvärdet som Gud gett varje enskild del av skapelsen, även dess minsta och innersta beståndsdelar. Egenvärdet tänker vi på när vi säger att vi måste respektera varje människas integritet. Martin Buber sade att det Du man möter i en annan människa inte för behandlas som ett det. Detta måste tillämpas också för icke-mänskliga skapade varelser. Skapelsens Du-skap gäller också för alla hoten mot den biologiska mångfalden. Det var inte för inte som Noah fick uppdraget av Gud att rädda varje enskild art av alla djuren ombord på arken. Alla skapade varelser bär på sitt eget arv och alla har sina egna lagar för liv, växt utveckling och nedgång. De har sin egen helighet, sin integritet, som ingen får förgripa sig på. Skapelsen bär på sin integritet, sin djupa godhet och helighet, inte för att illfredställa våra behov, vara skön och vacker för oss, ge oss trattkantareller och äpplen och sådant, utan därför att den är Guds eget underbara verk.

Jag tänker mig att själva exergibegreppet i högsta grad har med skapelsens integritet att göra. Är det möjligen så att exergibegreppet också kunde kommenteras direkt utifrån kristen tro på skapelsens integritet? I många andra fall har det visat sig varas en god hjälp i samtalet mellan teologer och naturvetenskapare.

KV har de senaste åren inom JPIC programmet alldeles särskilt med klimatfrågorna och växthuseffekten och också publicerat en hel del i denna grundfråga. En som länge deltagit i kyrkornas och den ekumeniska rörelsens arbete med de här frågorna och som t.ex. var mycket aktiv i Rio är Stefan Edman. Eftersom han i hög grad hämtar sin inspiration från sin kristna bakgrund vill jag till sist fästa uppmärksamheten på den statliga utredning som han arbetar med på Jordbruks- departementets uppdrag. Det är inget mindre än en handlingsplan för en hållbar konsumtion för Sveriges hushåll vad gäller vår mathållning, våra transporter och vårt boende - (”biffen, bilen, bostaden“). Ett delbetänkande kom i slutet av 2004 med titeln “Hållbara laster - konsumtion för en ljusare framtid”. (SOU 2004:119) Den utgår inte från vårt exergitänkande, vilket väl inte är att vänta. Men jag efterlyser ändå en diskussion om den, eftersom jag tror att den är vore ett viktigt steg på vägen mot ett hållbara re samhälle. I den etiska diskussionen i betänkandet finns många tankar som överensstämmer med de svenska biskoparnas Miljömanifest från 1989. Slutbetänkandet är utlovat till nu i maj.