Bensinpriset måste fördubblas ATT STÄLLA OM SVERIGE Klimathotet leder till långtgående omställningar för Sverige och dess medborgare. Bensinpriset höjs dramatiskt, flygresorna till Thailand blir färre kärnkraften byggs ut och andrahandsvärdet på stadsjeeparna sjunker. Men omställningen leder också till nya spännande utmaningar, skriver industriprofessor Staffan Laestadius. Läs mer: Sök efter Sternrapporten på .... www.hm-treasury.gov.uk I boken Undergång visar Jared Diamond hur överexploatering av naturen ofta orsakat desorganisation, nedgång och ibland kollaps för samhällen som inte i tid förmått anpassa sin livsform. Inte sällan är sådana processer segdragna. Förändringarna är så små att man inte bryr sig. En ibland använd liknelse är att en groda som släpps ned i en skål med kokande vatten omedelbart hoppar ur skålen innan den blir kokt. Om den i stället läggs i tempererat vatten som sedan långsamt hettas upp njuter grodan av det allt varmare vattnet till dess hon inte orkar fly. En förändring så liten att vi knappast bryr oss är den långsamma årliga ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären. År 2005 ökade halten med 0,53 procent (2,0 ppm) till 379,1 ppm. Lite kan det tyckas men det bör jämföras med värdena före den industriella revolutionen, 280 ppm. Sakta, sakta läggs således grunden för den temperaturhöjning som nu hotar våra livsvillkor. Diamond skriver om lokala samhällen. Utmaningen är nu global, växthuseffekten känner inga gränser. Sannolikt kommer dock effekterna - om vi inte hejdar utvecklingen - lokalt att uppvisa stor variation: vissa områden kan bli kallare, andra våtare/torrare; ytterligare andra regioner drabbas av orkaner och havsvågor. De tempererade klimatzonerna flyttar på sig. Alla dessa förändringar inverkar på ekosystemen som inte självklart hinner anpassa sig. Utmaningen är att vi människor ska lyckas med det. Sternrapporten - som kan laddas ned från det brittiska finansdepartementets hemsida - menar att det är möjligt men också nödvändigt att börja anpassningen nu. Det blir visserligen dyrt men alternativen att vänta är mycket värre. Nu, i början av ett nytt år, är det läge att reflektera över vad det innebär att byta utvecklingsbana, att strukturomvandla industrin, att utveckla nya livsstilar och att göra det i ordnade former. Ambitionen i denna artikel är således att fokusera på vad som bör göras - inte att detaljgranska klimatdebatten. För att säga det rakt på sak: vi måste globalt minska de nuvarande koldioxidutsläppen med ca 70 procent. En del länder - som USA - borde minska mer, men låt oss vänta med rättvisediskussionen och i stället fundera över om problemet är möjligt att lösa. Att så är fallet kan illustreras med ett räkneexempel. Redan i dag finns det dieselbilar som förbrukar ca 0,4 l/mil. Om man, förutom att övergå till dieselbil, minskar själva bilåkandet något samt baserar en del av fordonsbränslet på biomassa erhåller man en bränslereduktion på ca 70 procent, det vill säga det vi eftersträvade. Kalkylen är förenklad men visar att uppgiften i princip är möjlig redan innan Toyota lanserat sin dieselhybridbil. Liknande exempel kan göras kring boendets energiförbrukning. Problemet är således möjligt att lösa ur "teknisk" synvinkel. Uppgiften kan rent av stimulera unga ingenjörer som ser it-boomen avta och som oroar sig över att arbetsmarknaden inte är lika het längre. Det kommer att skapa utmaningar också för andra aktörer som måste eller vill delta i omvandlingen. Ingen ska nämligen tro att den blir smärtfri. Innovationsteoretikern Schumpeter skrev för mer än ett halvsekel sedan att de nya industrierna växer sig starka på de gamlas bekostnad, de nya strukturerna raserar de gamla. Personbilstillverkarna tvingas ta itu med detta omgående. Ett problem, som seriösa bilutvecklare känner väl, är att kunderna inte ännu hänger med. Vi är helt enkelt fastvuxna i vår energiförbrukning och vägrar tolka signalerna. Likt grodan njuter vi för mycket av det ljumma vattnet. Varningssignalerna måste därför skickas - och det tydligt - från den politiska nivån, nationellt såväl som internationellt. Fundamentalt är att omgående pressa upp priserna på koldioxidutsläpp. Det kan ske med en kombination av skatter och utsläppsrätter som i snabb takt stramas åt. Processen har inletts i delar av världen men är hittills helt otillräcklig för att ge omvandlingen fart. Europeiska regeringar bör höja koldioxidskatterna så att bland annat bensinpriserna fördubblas under den kommande femårsperioden. Att våga ta initiativ till detta och få med andra regeringar på tåget (så att inte svensk industri kortsiktigt missgynnas) är en statsmannalik uppgift. En hårdhänt koldioxidpolitik ger tydliga signaler till industri, till innovatörer, till bil- och bostadsköpare med flera. Prishöjningen på koldioxid måste bli navet i den omvandling som ska till. Visst finns det detaljproblem med reformen, men dessa behöver inte försena ett handlingskraftigt beslut att höja bensinskatten med en krona vid varje kommande halvårsskifte. De initiala förlorarna i den omvandling som förestår kommer att vara mer högljudda än vinnarna: de som nyligen köpt en SUV ser andrahandsvärdet rasa. De som bedriver energislukande verksamhet förlorar kunder. Men detta kommer att skapa nya affärsområden, nya jobb och nya företag varav många ännu inte har bildats och således inte finns med i debatten. Mycket talar för att svensk industri i jämförelse med andra länder kommer att bli vinnare: vi har redan ett omfattande miljömedvetande och stor kompetens på energiomvandling. Vi har också lägre koldioxidutsläpp än de flesta andra rika länder. Potentiellt skulle detta kunna bli en källa till entreprenörskap och nyföretagande av det slag vi såg under 90-talets it-boom. Riktigt vart en politik av det slag jag skisserar leder vet vi inte exakt. Men måste vi veta? En del kan vi ana. Flygresorna till Thailand blir färre. Kanske får vi uppsving för kärnkraften. Kanske kommer Vattenfall att bli en global storspelare på att pumpa ned koldioxid i jordens innanmäte (det kallas CCS och är en jättelik ingenjörsdröm). Men - och det är viktigt - också detta sätt att hålla i gång fossilbränsleanvändningen kräver att utsläppen prissätts mycket hårdare än i dag vilket då också lockar fram nya användningar av sol, vind och vatten. Järnvägens återkomst är uppenbar, höghastighetsfartyget Stormfågeln i Fisksätra gynnas. Efterfrågan på biomassa ökar kraftigt: inte bara kirurgtråd och fordonsinredningar utan även fyravåningshus och brokonstruktioner kan komma att tillverkas av trä. Jordbrukssubventionerna minskar i takt med att efterfrågan på odlingsarealer ökar. Också de initiala förlorarna bör kunna bli vinnare om man underlättar omställningen. Den svenska modellen blev världsberömd under 60- talet när politiken gick ut på att främja strukturomvandling genom att göra det acceptabelt för de av dem som drabbades att ändra yrke, arbetsplats eller bostad. Målet var att få upp produktiviteten och satsa på verksamheter som då ansågs höra framtiden till. Nu är framtidens verksamheter annorlunda - men det principiella problemet detsamma. Att skapa förutsättningar för en industriell omvandling som anpassar sig till vad jorden tål är inte ett hot - utan ett löfte om långsiktig överlevnad. Staffan Laestadius Professor i industriell utveckling vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm Staffan Delins kommentar till industriprofessor Staffan Laestadius artikel ”Bensinpriset måste fördubblas” i Svenska Dagbladet 2007-01-02: ”Klimathotet leder till långtgående omställningar för Sverige och dess medborgare. Bensinpriset höjs dramatiskt, flygresorna till Thailand blir färre, kärnkraften byggs ut och andrahandsvärdet på stadsjeeparna sjunker. Men omställningen leder också till nya spännande utmaningar”, skriver professor Staffan Laestadius. Professor Laestadius verkar inte uppfatta, att bakom klimathotet döljer sig ett mera grundläggande fenomen som består i den alltför stora resursförbrukningen, mätt som exergiförbrukning  fotnot 1 i det livsuppehållande systemet, d v s i samhället plus naturen. Den ökande koldioxidhalten i atmosfären och temperaturhöjningen är bara ett av tecknen på denna alltför stora exergiförbrukning. Det livsuppehållande systemet förlorar exergi p g a mänsklighetens förbrukning av resurser, som innebär att exergirika resurser, t ex drivmedel, råvaror från naturen, industriprodukter m m, bryts ned till exergifattiga ned- brytningsprodukter, bl. a. till rök och aska. Denna omvandling av resurser till nedbrytningsprodukter sker i allt snabbare takt alltsedan mitten av 1800- talet. Till följd av detta ändras det livsuppehållande systemets sammansättning och därmed också dess fysiska och kemiska egenskaper. De livsbetingelser, som vi människor och våra medvarelser är anpassade till, går därmed förlorade. Professor Laestadius framhåller att det nu är läge att reflektera över vad det innebär att byta utvecklingsbana, att strukturomvandla industrin, att utveckla nya livsstilar och att göra det i ordnade former. Han har ambitionen att fokusera på vad som bör göras och säger rakt på sak, att: vi globalt måste minska de nuvarande koldioxidutsläppen med ca 70 procent och ställer frågan om problemet är möjligt att lösa. Om ambition är att upprätthålla de livsbetingelser som vi är biologiskt anpassade till och beroende av för vår existens, snarare än att minska koldioxidutsläppen med 70%, räcker det inte med de åtgärder professor Laestadius föreslår För att att hejda vidare sönderfall av det livsuppehållande systemet får exergiförbrukningen inte vara större än exergifixeringen i det livsuppehållande systemet. För att uppnå detta mål räcker det förvisso inte med sänka bränsleförbrukningen hos bilarna. Även bilar med liten bränsleförbrukning, de må vara dieselbilar, etanolbilar, bensinbilar, hybridbilar eller el-bilar, förbrukar fortfarande exergi. Om denna hämtas från det livsuppehållande systemet, så att dess exergiinnehåll minskar, förstörs också de livsbetingelser, som vi människor är biologiskt anpassade till och beroende av för vår fortlevnad. Problemet som måste lösas ser således annorlunda ut än vad professor Laestadius verkar föreställa sig. Det handlar inte bara om teknik. För att upprätthålla de livsbetingelser, som vi är beroende av måste man beakta, att det livsuppehållande systemet är ett solexergidrivet självorganiserande system för vilket termodynamikens lagar fotnot2 gäller och måste beaktas. Professor Laestadius inser visserligen, att lösningen av det problem han ställt sig, inte blir smärtfri och han framhåller att innovationsteoretikern Schumpeter har rätt i vad han skrev för mer än ett halvsekel sedan, att de nya industrierna växer sig starka på de gamlas bekostnad, de nya strukturerna raserar de gamla. Till detta bör dock läggas, att både de gamla och de nya industriernas tillväxt har skett respektive kommer att ske på det livsuppehållande systemets bekostnad. Detta åtminstone så länge som de resurser, eller m a o den exergi som krävs för denna tillväxt, hämtas från det livsuppehållande systemet. I konsekvens med detta kommer detta system att falla sönder i takt med att dess resurser, mätta i exergitermer, förbrukas. Det livsuppehållande systemet kommer då inte att tillhandahålla de livsbetingelser som vi människor och våra medvarelser är biologiskt anpassade till och beroende av. För att lösa det problem som professor Laestadius ställer sig, förespråkar han vad han själv kallar en ”hårdhänt koldioxidpolitik”, som ger tydliga signaler till industrin, till innovatörer, till bil- och bostadsköpare med flera och som innebär att prishöjning på koldioxid måste bli navet i den omvandling som ska till. Han framhåller att det finns detaljproblem med reformen, men hävdar samtidigt att dessa inte behöver försena ett handlingskraftigt beslut att höja bensinskatten med en krona vid varje kommande halvårsskifte. Professor Laestadius hävdar vidare att de initiala förlorarna i den omvandling som förestår kommer att vara mer högljudda än vinnarna: de som nyligen köpt en SUV ser andrahandsvärdet rasa. De som bedriver ”energislukande” verksamhet förlorar kunder, hävdar professor Laestadius vidare. Men detta, hävdar han vidare, kommer att skapa nya affärsområden, nya jobb och nya företag varav många ännu inte har bildats och således inte finns med i debatten. Han hävdar vidare, att mycket talar för att svensk industri, i jämförelse med andra länder, kommer att bli vinnare: vi har redan ett omfattande miljömedvetande och stor kompetens på energiomvandling. Vi har också lägre koldioxidutsläpp än de flesta andra rika länder. Potentiellt skulle detta kunna bli en källa till entreprenörskap och nyföretagande av det slag vi såg under 90-talets it-boom, skriver han vidare. Riktigt vart en politik av det slag han skisserar leder vet han inte exakt. Men måste vi veta frågar han, och framhåller att en del kan vi ana. Flygresorna till Thailand blir färre. Kanske får vi uppsving för kärnkraften. Kanske kommer Vattenfall att bli en global storspelare på att pumpa ned koldioxid i jordens innanmäte (det kallas CCS och är en jättelik ingenjörsdröm) .skriver han vidare Vart den politik som professor Laestadius förordar skulle leda, är det dock inte särskilt svårt att förutsäga, om man beaktar innebörden av termodynamikens lagar. Då skulle det knappast vara någon lösning på våra fortlevnadsproblem att bygga ut kärnkraften eller att pumpa ned koldioxiden i jordens innandömen. Om avsikten är att det livsuppehållande systemet även i framtiden skall tillhandahålla de livsbetingelser, som vi är beroende av, måste balansen mellan fixeringen och förbrukningen av exergi i det livsuppehållande systemet rättas till. Bara om de de åtgärder som vidtas, t ex de nya användningssätten för sol, vind och vatten, som professor Laestadius nämner, innebär förbättring av denna balans, skulle de utgöra steg i rätt riktning. Det är viktigt att notera, att även den förbrukning av biomasssa inklusive förbrukning av trä, som professor Laestadius nämner, precis som förbrukning av fossila bränslen och andra resurser från det livsuppehållande systemet, medför att exergi förbrukas från detta system. Det betyder att systemets sammansättning och egenskaper ändras och att våra livsbetingelser förstörs, så länge som exergifixeringen är mindre än exergiförbrukningen i systemet Grundförutsättningen för vår långsiktiga fortlevnad består således i att det råder balans mellan exergifixeringen och exergiförbrukningen i det livsuppehållande systemet och mot den bakgrunden måste man fråga sig vilken industriell verksamhet som kan komma i fråga. Att döma av professor Laestadius artikel, har han inte beaktat den..