| Anders Wijkmans Nyhetsbrev 2021-05-25 ---------------------------------------------- Här en rapport jag just publicerat tillsammans med Ella Bohlin. Syftet är att tränga bakom rubrikerna och ge fokus åt aspekter på klimatfrågan som sällan tas upp i den allmänna debatten. Rapporten är väl lång för ett nyhetsbrev, men jag ser den som viktig och hoppas den blir läst. Några centrala slutsatsen av vår rapport är:
”SLUTA MÖRKA I KLIMATDEBATTEN!” Förord Klimatfrågan har fått ett starkt genomslag i den allmänna debatten liksom i nationell och internationell politik. Åtskilliga spaltkilometer har skrivits om klimatförändringen under de senaste åren. Men debattens intensitet och mängden politiska initiativ säger väldigt litet om dess innehåll och kvalitet. I själva verket uppvisar debatten avsevärda brister - både vad gäller beskrivningen av problemets komplexitet och dess riskpanorama. Syftet med den här rapporten är att peka ut en rad ”knäckfrågor” - där den allmänna debatten hittills inte på ett tillräckligt sätt tydliggjort de utmaningar vi står inför och som världens ledare behöver adressera inför, under och efter klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Rapporten vill därmed visa på behovet av att öka både bredden och djupet i debatten. Inte minst behöver frågan om ett förändrat klimat tydligare kopplas ihop med tillståndet hos ekosystemen i stort. Förändringar hos världshaven och växtligheten på land leder utvecklingen i en riktning och i en takt som vi tills nyligen varit okunniga om. Klimatförändringen har inte karaktären av en linjär process. Istället har vi att göra med ett komplext system, där tröskeleffekter och abrupta språng är det normala. Detta gör politikens uppgift extra svår. Utmaningen vi står inför är ytterst att värdera riskerna för tröskeleffekter av olika slag samt vilka åtgärder som är nödvändiga för att undvika katastrofala konsekvenser, det som engelsmännen benämner ”dangerous climate change”. Risken finns att allmänheten invaggas i den trygga förhoppningen att läget är under kontroll, när vi i själva verket befinner oss på ett snabbt sluttande plan. Klimatproblemet är ett globalt problem. Därför måste den nödvändiga breddningen av debatten ske på internationell nivå, inte minst inom EU. Men Sverige har ett självklart ansvar och kan som ordförandeland i EU ge positiva bidrag genom politiska initiativ. Denna rapport syftar till att tydliggöra ett antal allvarliga aspekter på klimatfrågan som hittills inte varit tillräckligt mycket i fokus: Bakom framtagandet av detta inlägg står Anders Wijkman och Ella Bohlin. Anders Wijkman har suttit två mandatperioder i Europaparlamentet, medan Ella Bohlin är förstanamn på kristdemokraternas valsedel inför europaparlamentetsvalet 2009. Författarna ansvarar för innehållet i detta inlägg. Det har således inte behandlats av något beslutande organ i partiet. Stockholm i maj, 2021-05-25 Anders Wijkman Ella Bohlin 1 Klimatförändringen måste behandlas inom ramen för det globala miljösystemet i stort Klimatförändringen är det mest uppenbara exemplet på hur vi människor spränger gränserna för natursystemen - dock inte det enda. En omfattande vetenskaplig analys av tillståndet för planeten, återgiven i FN:s Millenium Ecosystem Assessment (MEA), visade att två tredjedelar av våra viktigaste ekosystem, som tropiska skogar, marina ekosystem, mark och färskvattenresurser, utnyttjas långt över sin kapacitet - allt för att tillgodose det snabbt ökande behovet av varor och tjänster till marknader världen över . Denna erodering av naturkapitalet kan naturligtvis inte fortsätta på lång sikt. Då hotas hela det livsuppehållande systemet. I en nyligen presenterad forskningsstudie ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity” görs uppskattningen att vi förlorar mellan 2 000 och 5 000 miljarder dollar årligen i naturkapital enbart på grund av skövlingen av de tropiska skogarna. Det motsvarar alltså mellan 5 och 15 gånger Sveriges samlade BNP. Den förlusten ger dock inga feta rubriker i Financial Times, trots att vi här talar om en kostnad för världsekonomin som kan mäta sig med finanskrisen Havens och ekosystemens viktiga roll för klimatbalansen glöms som regel bort i den rådande klimatdebatten. Den pågående förstörelsen av många av våra viktigaste ekosystem är en katastrofal process. Eftersom klimatsystemet samspelar med haven och ekosystemen på land blir situationen dubbelt allvarlig. Det är en farlig förenkling att tro, att vi kan möta de utmaningar som klimatförändringen ställer oss inför, utan en långt bredare förståelse om hur naturen och ekosystemen i stort påverkats av den ekonomiska utvecklingen. Att den av FN ledda förhandlingsprocessen primärt fokuserar på utsläppen av växthusgaser - och inte på allvar väger in planetens ekosystem - är därför djupt oroande. De problem vi står inför handlar om storskaliga och plötsliga förändringar av den globala miljön. Klimatbalansen är en huvudfråga i sammanhanget - men alls inte den enda. Brådskan att ta itu med det bredare sammanhanget, med helheten, förstärks av en växande insikt bland forskarna om det komplexa samspel som äger rum mellan klimatsystemet och de marina och vegetationen på land. Oväntade återkopplingar kan utlösas med galopperande uppvärmning som följd. Världshaven och växtligheten på land har hittills dolt en stor del av den uppvärmning som skett genom att absorbera ungefär hälften av människans utsläpp. Denna "gratis-tjänst" från ekosystemen motsvarar en ”kolsänka” om c:a 350 000 miljarder ton kol (de årliga utsläppen idag ligger på drygt 8 500 miljarder ton kol), som alltså hittills absorberats av växtligheten och världshaven. Den andra hälften av människans utsläpp har hamnat i atmosfären och ökat mängden kol där. Nu visar emellertid allt flera tecken att kapaciteten hos haven och växtligheten att agera ”kolsänka” håller på att försvagas. När haven blir varmare och surare (pH:et sjunker) absorberas mindre CO2. På samma sätt lär risken uppenbar att vissa kolsänkor” på grund av uppvärmningen övergår till att bli kolkällor, dvs ge ifrån sig kol, istället. (Risken för en sådan utveckling i Amazonas bedöms som betydande av många forskare). Resultatet blir sammantaget att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären ökar och att uppvärmningen förstärks. Allt detta utgör ett allvarligt dilemma för mänskligheten. Vid en tidpunkt när vi mer än någonsin behöver en ”stark” planet, med hög grad av ekologisk resiliens , har vi genom genereringen av restprodukter och föroreningar - samt överutnyttjandet av ekosystemen - pressat planeten och många av ekosystemen nära nog till kollapsens brant. Kombinationen av de snabbt ökande klimatutsläppen och förstörelsen av många viktiga ekosystem minskar drastiskt planetens förmåga att klara framtida chocker - där naturligtvis klimatförändringen är den allvarligaste. Förslag: - Bredda klimatförhandlingarna att även omfatta tillståndet för och utvecklingen av världshaven och de terrestra ekosystemen. - Etablera en forskarpanel, ledd av FN, även för skyddet av viktiga ekosystem och biologisk mångfald. 2 Positiva återkopplingsmekanismer på planeten kan vara allvarligare än vad IPCC hittills presenterat. FN:s klimatpanel IPCC utgör en mycket viktig kunskapsbas kring den successivt ökade förståelsen om klimatsystemet. Forskningsläget förändras dock hela tiden. Den rapport som IPCC presenterade 2007 byggde i allt väsentligt på forskning från tiden fram till början av 2005. Sedan dess har det gått fyra år och mycken ny kunskap har vunnits. Ett område där kunskapen fördjupats är redan nämnd - risken att kolsänkorna i haven och vegetationen på land kommer att minska i omfattning. En annan viktig faktor - nära kopplad till den förra - gäller betydelsen av andra återkopplingsmekanismer som finns på planeten i form av minskat albedo, läckande permafrost, surare hav mm Dessa effekter lyfts idag allt oftare fram från olika forskares sida som en helt avgörande faktor i klimatförändringen. När isar och glaciärer smälter minskar den vita yta som reflekterar 80-90% av solinstrålningen. Istället kommer den resulterande mörka ytan - som tex ett öppet hav - att absorbera en stor del av solinstrålningen. Följden blir att uppvärmningen förstärks, dock utan att volymen växthusgaser ökat. När permafrosten börjar töa kommer stora mängder metan att läcka ut - en växthusgas som är mer än 20 ggr så potent som CO2 - med följden också här att uppvärmningen förstärks. Många experter betraktar tundran i Sibirien som en ”tickande metanbomb”, med ett förråd av metan som uppgår till 20-25 ggr människans årliga utsläpp av växthusgaser. Risken är uppenbar, enligt rader av forskningsrapporter, att stora delar av denna idag ”instängda” metangas läcker ut och hamnar i atmosfären, redan inom loppet av ett par decennier. Konsekvenserna i form av accelererad uppvärmning skulle vara ödesdigra. Ytterligare en viktig kunskap som genererats sedan IPCC 4th AR är nobelpristagaren Ramanathans m fl forskning kring aerosolernas betydelse. Den smutsiga luften över Asien leder enligt denna forskning till att en betydande del av uppvärmningen maskeras. Vissa partiklar reflekterar solens instrålning och minskar uppvärmningen. Andra partiklar bidrar till att uppvärmningen förstärks. Nettoeffekten uppskattas vara att medeltemperaturen på jorden är en 1° grad lägre på grund av luftföroreningarna. Den smutsiga luften över Asien bör naturligtvis renas, inte minst av hälsoskäl. Men det innebär samtidigt att växthuseffekten förstärks, vilket talar för än större ambition vad gäller att begränsa växthusgaserna. För att sammanfatta: Utsläppen av växthusgaser från det mänskliga samhället kan vi kontrollera - om vi vill. De positiva återkopplingarna har vi ingen möjlighet att kontrollera när dessa en gång satts i rörelse. Mot den här bakgrunden är allt flera forskare nu överens om vikten att snabbast möjligt reducera utsläppen av växthusgaser - och att därvid gå betydligt längre i ambitionsnivå än vad IPCCs senaste rapport implicerar. Förslag: - Låt försiktighetsprincipen råda. De ”tipping points” som är möjliga, tex i form av stora metanutsläpp, innebär reella och mycket allvarliga risker. För att minska risken för denna typ av skeenden kan reduktionen av utsläppen av växthusgaser behöva vara betydligt större än vad som sägs i underlaget från IPCC inför Köpenhamnsmötet. 3 Klimatförändringen kan gå snabbare än IPCC:s mest pessimistiska prognoser: Utsläppen av växthusgaser ökar idag snabbare än någonsin tidigare - klimatkonventionen och Kyoto-protokollet till trots. Detta förhållande gäller trots den recession som inträffat sedan mitten av 2008. Särskilt allvarligt är att mängden metan ökat påtagligt de senaste åren. Temperaturen i luften har visserligen inte ökat sedan 1998 - som var ett extraordinärt år på grund av El Nino-effekten. Men haven fortsätter att värmas, vilket är en stark indikation på växthuseffekten. 85 % av överskottsvärmen absorberas av haven. Ett exempel på att uppvärmningen går snabbare än beräknat är sommarisens utbredning i Arktis. Där har alla modeller och prognoser kraftigt överträffats. Isen minskade 2007 med nära 4 miljoner km2 i utbredning jämfört med normala förhållanden. Vissa forskarrapporter tyder nu på att sommarisen i Arktis kan vara helt borta om något eller några decennier. Enligt IPCC:s prognoser skulle en sådan situation tidigast kunna inträffa mot slutet av detta århundrade. Förslag: - IPCC måste presentera årliga uppdateringar av forskningsläget för att komplettera de större sammanfattande rapporterna. Risken för att regeringar världen över fattar beslut och ingår avtal baserat på delvis gammal kunskap måste minimeras. 4 2°-gradersmålet kan vara otillräckligt. EU satte redan 1996 upp målet för klimatpolitiken att tolerera max 2° ökning av medeltemperaturen på jorden. Detta mål var inte resultatet av en ingående vetenskaplig analys, utan främst en politisk bedömning, grundat på FoU-läget då, vad som var rimligt att sikta mot för att undvika katastrofala konsekvenser. 2°-gradersmålet har sedan bekräftats i en rad sammanhang och citeras regelmässigt som en ansvarsfull ambitionsnivå i klimatarbetet. Ny forskning - baserad bl a på paleontologiska studier - tyder dessvärre på att en sammanlagd ökning av medeltemperaturen om 2° skulle leda till mycket allvarliga konsekvenser. Så tex beräknas glaciärerna på den Tibetanska platån ha smält bort vid en sådan temperaturstegring, med katastrofala konsekvenser för färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya som följd. Det är också högst troligt att en temperaturstegring med 2° skulle leda till att en nedsmältning av Grönlands landisar inte går att undvika. Konsekvenserna över tid skulle vara en höjning av havsnivån med över 6 meter. Givet de senaste forskningsrönen borde en tillämpning av försiktighetsprincipen leda till en djupgående diskussion huruvida 2°-gradersmålet är tillräckligt ambitiöst. Det är positivt att den svenska regeringen i sin klimatproposition betonat att även lägre temperaturökningar kan ge allvarliga effekter. Den medvetenheten behöver hela EU och resten av världens regeringar bära med sig till Köpenhamnsmötet Förslag: - IPCC bör inför Köpenhamnsmötet göra en förnyad analys i ljuset den senaste forskningen där specifikt 2°-gradersmålets tillräcklighet granskas. 5 Även 2°-gradersmålet kan missas med de förslag som ligger på bordet inför Köpenhamnsmötet. Även om vi accepterar 2°-gradersmålet som en rimlig ambitionsnivå visar en rad studier att de åtgärder som hittills diskuterats inte på långt när räcker till för att undvika att medeltemperaturen ökar långt mera än 2° grader. De förslag som regeringar världen över hittills lagt på bordet leder enligt Hadley Center i Storbritannien snarast till att medeltemperaturen stiger med mellan 3° och 4° grader. EU:s beslut om ensidiga reduktioner med 20% till 2020 - jämfört med basåret 1990 - resp president Obama´s ambition att USA år 2020 skall vara tillbaka på 1990 års utsläppsnivå, skulle leda till koncentrationer i atmosfären av växthusgaser som ligger långt över vad som är nödvändigt för att nå 2°-gradersmålet. Även ett internationellt avtal i Köpenhamn där industriländerna landar på nivån -30 % ligger i underkant. Det svenska vetenskapliga råd som tillsattes av alliansregeringen gjorde 2007 bedömningen att EU-länderna sammantaget behöver minska sina utsläpp med 30-40 procent till 2020 och med 75-90 procent till 2050. Den svenska regeringen har under våren 2009 antagit ett nationellt mål om 40 procents minskning till 2020 och bedömt att den industrialiserade världen behöver minska utsläppen med 80-95 procent till 2050. Regeringen bedömer att för Sveriges del bör nettoutsläppen av växthusgaser år 2050 vara noll. Den svenska regeringen måste som ordförande för EU verka för att dessa höga ambitioner är vägledande för hela EU, så att det finns förutsättningar att nå uppslutning kring dem också bland resten av de industrialiserade länderna. Det slutliga utfallet vid klimatmötet beror naturligtvis också på vad utvecklingsländerna är beredda till i form av utfästelser. Men även här finns anledning till oro. Utvecklingsländernas agerande styrs till avgörande delen av vad industriländerna är beredda till både i form av utsläppsreduktioner samt finansiellt stöd för anpassningsåtgärder och tekniksamarbete i utvecklingsländerna. Hittills har löftena från industriländerna varit mycket litet konkreta. En del regeringar hävdar att det viktiga inte är de specifika reduktionerna till 2020; snarare utvecklingen fram till 2050. Så tex. har företrädare för USA:s nya regering utfäst sig att reducera utsläppen med 80% till 2050, med argumentet att detta är det centrala. Men då bortser man ifrån att varje ton i form av utsläpp fram till 2050 har betydelse. Utsläppen av f f a CO2 stannar kvar i atmosfären under mycket lång tid och vi måste därför ta hänsyn till både de kumulativa utsläppen samt utsläppen varje år. En studie i Nature i början på maj konstaterade att med nuvarande utsläppstakt skulle innebörden vara inga nya utsläpp, dvs noll tillskott från människans aktiviteter, från år 2030! Det centrala i klimatarbetet är koncentrationen av växthusgaser. Den nuvarande nivån - c:a 435 ppm CO2eqv (då alla växthusgaser räknats in) - ligger enligt många forskare redan i överkant för att klara 2°-gradersmålet. Enligt de beräkningar som gjorts är sannolikheten att klara 2°-gradersmålet de följande vid olika koncentrationsnivåer: 400 ppm CO2eqv ca 80% 450 ppm CO2eqv ca 50% 500 ppm CO2eqv ca 40% 550 ppm CO2eqv ca 25% Hela frågan om sannolikheten att klara det uppsatta 2°-gradersmålet med hjälp av de utsläppsreduktioner som föreslagits, diskuteras ö h t inte i den offentliga debatten. Om vi jämför med diskussionen om risker på andra områden - typ kärnkraftsdrift, transport med flyg etc - är situationen märklig. Om det nu gällande målet för koncentrationen av växthusgaser för att klara 2°-gradersmålet - internationellt vanligen översatt till 450-500 ppm CO2eqv - bara ger en i bästa fall 50 % chans att nå målet borde allmänheten informeras om detta. Jämför med situationen att stiga in i ett flygplan. Ingen människa skulle överväga att färdas med ett plan om risken att störta var ens uttryckt i termer av enstaka procent. I den svenska regeringens klimatproposition sägs uttryckligen att politiken behöver inriktas på att långsiktigt stabilisera koncentrationen på högst 400 ppm CO2eqv. Det vore mycket allvarligt om en målsättning om en högre koncentration än så accepterades att ligga till grund för övervägandena vid Köpenhamnsmötet. Förslag: - Låt försiktighetsprincipen styra anpassningsdebatten. Vi bör vara beredda på en temperaturökning på 4 grader, och mångdubbla stödet till utvecklingsländer, som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringens konsekvenser. - Industriländerna måste gå betydligt längre i utsläppsminskningar än vad som hittills diskuteras i många länder- åtminstone 30-40 procent till 2020 och 80-95 procent till 2050. 6 Det nödvändiga stödet till Utvecklingsländernas arbete med klimatfrågan hamnar i skymundan Industriländerna svarar för en mycket stor del av de kumulativa utsläppen. Det gör också att ansvaret är stort att inte bara ta ledningen i utsläppsreduktionen utan också att stödja utvecklingsländerna med investeringar i anpassningsåtgärder, skyddet av tropiska skogar samt effektiv och kolsnål teknik. Finansieringsbehoven är stora - dock inte anmärkningsvärt stora jämfört bl a med de summor som f n satsas på att rädda banker och stimulera världsekonomin. Rader av studier har gjorts av Världsbanken, UNDP, WWF, Lord Stern m fl För anpassningsåtgärder hamnar uppskattningarna i intervallet 25 - 75 miljarder dollar årligen och för skyddet av skogarna 25-30 miljarder dollar årligen. Merkostnaden för att klimatanpassa investeringarna i energiproduktion i utvecklingsländerna ligger mellan 25 och 40 miljarder dollar årligen. Industriländerna har hittills inte givit några konkreta löften om finansiering. Ändå är det få bedömare som tror att det kan bli ett nytt internationellt avtal värt namnet utan mycket betydande löften om finansiering från industriländernas sida. Hela denna fråga har kommit i skymundan i debatten och måste lyftas om klimatförhandlingarna skall ha en chans att lyckas. Förslag: - Sverige bör driva finansieringsfrågorna hårt inför EU:s toppmöte i juni och det stundande ordförandeskapet. EU:s andel av finansieringsansvaret ligger i storleksordningen 25-30 miljarder dollar årligen. En högst rimlig form för finansieringen är intäkterna från en kommande auktionering av utsläppsrätter inom ETS. 7 Diskussionen om flexibilitet i utsläppsreduktionen behöver stramas upp. Varje typ av lagstiftning för att minska miljöpåverkan måste naturligtvis utformas så att kostnaden blir lägsta möjligt. Detta är det viktigaste argumentet för ett system med utsläppshandel jämfört med en CO2.skatt. Genom ett ”cap and trade”-system uppmuntras reduktioner av utsläppen där kostnaden är lägst, vilket i teorin är till nytta både för samhällsekonomin och för företagen. EU:s utsläppshandel (ETS) har dock kännetecknats av en rad barnsjukdomar. Förhoppningen är att systemet skall fungera bättre efter de reformer som vidtogs i december 2008. På en punkt är beslutet om ETS särskilt viktigt att följa upp ytterligare. Enligt den politiska uppgörelsen i december 2008 skall upp till 50 % av utsläppsreduktionen kunna göras via s k off-sets i länder utanför EU. Tanken är att via investeringar i kolsnål teknik i olika utvecklingsländer, dels sprida ny och effektiv teknik till dessa länder, dels utnyttja att kostnaden för denna typ av investeringar som regel är lägre i u-landsmiljön. Argumentet om teknikspridning är helt centralt. FN har inrättat Clean Development Mechanism (CDM) för detta syfte och ambitionen är att bygga ut verksamheten kraftigt. Utvecklingsländerna står inför en enorm utbyggnad av infrastruktur, elproduktion, bostäder mm och varje möjlighet måste tas att investeringarna görs i effektivast möjliga teknik. Frågan är dock hur investeringarna i effektiv och kolsnål teknik skall organiseras. CDM har tjänat ett bra syfte hittills men det måste finnas en vaksamhet inför att långsiktigt nödvändiga omställningar och förnyelser av produktionsteknik på hemmaplan skjuts på framtiden i tron att under lång tid framöver det kommer finnas billiga och effektivare insatser att istället göra utomlands. Det vore OK om den totala reduktionen vi stod inför låg i storleksordningen 30-50%. Men när nettoutsläppen skall närma sig noll håller inte en strategi som bygger på att skjuta besvärliga och relativt sett dyra utsläppsminkningar på framtiden. Till detta argument kommer naturligtvis vikten av att Sverige och andra industrialiserade länder demonstrerar för resten av världen - och framför allt för utvecklingsländerna - att det går att dra ned utsläppen utan att välfärden äventyras. De insatser som sker inom ramen för CDM måste också kontinuerligt kvalitetssäkras. Det är oerhört angeläget att projekten både leder till faktiska och långsiktiga utsläppsminskningar och att de bidrar till en hållbar utveckling i utvecklingsländerna. Det bör också finnas ett tydligt fokus på de allra fattigaste länderna som har mycket stora behov av såväl investeringar och tekniköverföring som stöd till anpassning. Förslag: - EU bör senast i samband med ett klimatavtal i Köpenhamn verka för att stödet för utsläppsminskningar i utvecklingsländerna ges en utformning som säkerställer effektiviteten i åtgärderna, som i högre grad styr insatserna till de fattigaste länderna och som inte äventyrar att nödvändiga omställningar sker i industriländerna 8 Utsläppsstatistiken ger inte hela bilden. Sättet att redovisa klimatpåverkan har brister och kommer att behöva utvecklas. Det internationella flygets utsläpp är exempelvis inte inkluderade, även om det i sammanhanget är positivt att EU:s system för handel med utsläppsrätter från 2012 kommer att inkludera flyg som avgår från eller ankommer till en flygplats inom EU. Dagens sätt att räkna utsläpp och påverkan innebär till exempel att Sverige skulle kunna stänga alla sina slakterier och dra ned på sina redovisade utsläpp med mellan 5 och 10 %. Men om vi samtidigt äter samma mängd kött - men importerar det från Tyskland och Danmark - finns det ingen sammantagen klimatnytta som motsvarar den bokförda svenska utsläppsminskningen. Samtidigt är inte det väsentliga hur mycket varje enskilt land minskar sina utsläpp, utan vad världen gemensamt lyckas åstadkomma. Därför finns det en risk i att blunda för de utsläpp som flyttar till andra delar av världen med lägre beskattning eller mindre tvingande regelverk. För att undvika detta så kallade koldioxidläckage, är en större likriktning i styrmedelsanvändningen nödvändig. Sverige är genom sin långa historia av koldioxidbeskattning ett föredöme på detta område och insatserna för att få fler länder att följa Sveriges exempel behöver förstärkas. Kina är exempel på ett land, där en stor andel av utsläppen är direkt kopplade till produktionen av varor för export. Drygt en tredjedel av landets snabbt ökande CO2-utsläpp bedöms resultera i exportprodukter för USA och EU-länderna. Nu är det ingen enkel uppgift att redovisa utsläpp och påverkan från konsumentledet. Det behövs mera forskning för att klargöra olika produkters CO2-innehåll. Men alldeles uppenbart måste utvecklingen gå i denna riktning. Annars blir ansvaret för klimatpåverkan otydligt och länder som Sverige, som har hög konsumtionsnivå - och är starkt handelsberoende - slipper undan en del av sitt ansvar. Förslag: - Varje regering bör redovisa en ”skuggrapport” som uppskattar hur stora utsläppen är när import och export av varor räknats in samt internationella flygresor inkluderats. - Sverige bör medverka till att sprida användningen av effektiva styrmedel som gör att alla växthusgasutsläpp prissätts och koldioxidläckage undviks |