Kåre Olsson
19 november 2007, Exergigruppen Sigtuna

1. Ekonomi borde, i enlighet med ordets egentliga innebörd, betyda hushållning med knappa resurser. Så är det ju inte i praktiken. Det vi kallar ekonomi är uppenbarligen ett spel för fördelning av tillgångar, vars spelregler vi själva sätter.
   Detta kan förklara varför vi slösar med resurser. Några med tillräcklig makt får ytterligare fördelar, men andra människor åsidosätts, långsiktigheten försummas och resursbasen undergrävs. Människors behov är inte styrande för den ekonomiska verksamheten, utan i stället de redan framgångsrikas strävan efter fortsatta ekonomiska vinster.
   
   
2. Det finns inga absoluta ekonomiska värden och detta är en del av ekonomins förutsättningar. Människor värderar varor och tjänster oberoende av faktiskt nedlagt arbete och utnyttjade resurser. Detta innebär att ständig tillväxt av ekonomiska värden är möjlig, men den får i så fall inte baseras på ökande materiell förbrukning. Om vi mäter de ekonomiska värdena med mått som innefattar förbrukning av naturresurser, så kommer vi att få felaktiga signaler om vart vi är på väg, när vi analyserar ekonomins utveckling.
   Problemet är således inte den ekonomiska tillväxten i sig, utan våra förväntningar på ökande konsumtion av naturgivna nyttigheter.
   Man skall inte tro att det går att skapa något system för absoluta ekonomiska värden. Försök att införa energibaserade eller liknande ekonomiska penningsystem kommer att misslyckas, eftersom den information som behövs inom ekonomiska sammanhang aldrig kan bli endimensionell.
   
   
3. Vi har otydliga mål för samhällets utveckling när det gäller relationerna till naturen. De mål som finns beaktar inte att vi måste sänka vår energiomsättning och basera den på flödande energi. Därför kan de ekonomiska verksamheterna utvecklas utan kritisk granskning av vilka konsekvenserna faktiskt blir. Ekonomins medel blir mål i sig. Därav den ständiga politiska strävan efter tillväxt.
   Vi borde formulera tydliga samhälleliga mål och låta all verksamhet underordnas dessa. Detta kan genomföras utan att överge marknadsekonomin, det vill säga rätten för ekonomiska aktörer att fritt träffa överenskommelser om affärsuppgörelser och villkor med varandra. Dock måste förutsättningarna för den preciseras. Det tillgängliga utrymmet och de övergripande villkoren för ekonomisk verksamhet bör sättas genom demokratiska processer. I grunden handlar detta om att klara ut hur samspelet mellan de enskilda och allmänna intressena skall se ut.
   
   
4. Vår ekonomi bygger på den självtagna rätten att exploatera andra i ett gammalt kolonialt mönster. Vi utgår från en syn där det är skillnad mellan oss och ”de andra”. Detta ger oss i egna ögon rätt att ta för oss. När de geografiska dimensionerna tog slut blev den återstående möjligheten att kolonisera framtiden, vilket sker genom ekologisk förstörelse som begränsar möjligheterna för dem som kommer efter oss. Dessutom tar vi för oss på andra levande arters bekostnad.
   Om uthållighet skall ha någon samhällelig betydelse borde den innebära att vi lämnar de efterkommande minst samma handlingsfrihet som vi själva har. Vårt nuvarande levnadssätt motverkar effektivt kommande generationers handlingsfrihet och måste i grunden omprövas, vilket sannolikt är en mycket smärtsam process för oss som lever nu.
   
   
5. Genom tillämpning av en positiv kalkylränta uttrycker vi förväntningar på den framtida verkligheten. Vi avsätter ganska små tillgångar nu och förväntar oss stora avkastningar i framtiden. Vi förutsätter således att framtida förhållanden skall likna de nuvarande. Förutsättningarna för detta analyseras alltför grunt. Stora förhoppningar ställs på ”den tekniska utvecklingen”. Extrapolering av det nuvarande läggs som grund för det som antas ske i framtiden.
   Därmed har vi en inbyggd aningslöshetens mekanism som effektivt hindrar oss från att hantera frågor om långsiktighet och uthållighet.
   
   
6. De klassiska faktorerna bakom välstånd är jord, arbete och kapital. Eftersom industrialismen byggt på riklig tillgång till energi och andra resurser, så har den begränsande faktorn blivit arbetet, och utvecklingen i stort dominerats av frågan hur man skall ersätta människans arbete med maskinernas. I framtiden får man räkna med att naturresurserna åter blir den begränsande faktorn, och uppgiften blir då att effektivisera det mänskliga arbetet (smarta lösningar) och bygga in så mycket som möjligt av det i kapitalet (som ju är det som långsiktigt blir kvar av det utförda arbetet). Dessutom återkommer givetvis den gamla uppgiften att nyttja naturens resurser så effektivt som möjligt.
   Det vore meningsfullt att nu, när vi fortfarande har tillgång till fossila bränslen, som en riktigt långsiktig investering systematiskt bygga system för uthålligt tillgodoseende av grundläggande mänskliga behov. Detta skulle kunna vara en drivkraft för ekonomisk utveckling under en mycket lång tid. Genom en framsynt agerande inom det demokratiska systemet och baserat på en realistisk verklighetsuppfattning, borde det vara möjligt att kanalisera tekniska och ekonomiska ansträngningar till en sådan uppgift.
   
   
7. Vi agerar utifrån en mekanisk logik, som har styrt hur vi utformar våra ekonomiska system. Varje del har då sitt existensberättigande utifrån sin roll i en på förhand bestämd uppgift. Delarna styrs således av den övergripande idén.
   I naturen finns en helt annan - organisk - logik. Där har varje del ett eget existensberättigande oberoende av helheten, som i sin tur utvecklas som en konsekvens av delarnas samverkan med varandra. Således en helt omvänd ordning jämfört med det industriella samhällets.
   Denna ordning hänger samman med systemens enorma komplexitet. Naturen låter sig inte inordnas i enkla modeller, vilket vi människor måste inse för att kunna agera meningsfullt. Vi borde därför fundera över om det inte vore rimligt att komplementärt nyttja de bägge tänkesätten vid utvecklingen av samhället.