Millenniemålen och tillväxtens
gränser - några reflektioner
Sten Ebbersten, prof em
Inst f Ekologi och växtproduktionsekologi, CUL/SLU, Box 7047, 750 07 Uppsala Föredrag vid ˝Sigtuna Exergigrupps samtalsdag˝, 17 november 2005, Sigtunastiftelsen, Sigtuna. Inledning Jag är född i nordvästra Skåne på självhushållets tid; ˝då vi saknade inget; utom pengar˝. De små materiella kraven förenade mig med verkligheten. Detta har i stort sett blivit ett bestående förhållningsätt hos mig. Samtidigt är jag dock medveten om att jag tillhör den femtedel av världsbefolkningen (drygt 1 miljard människor) som lever i ett materiellt välstånd som aldrig förr i historien. Denna femtedel omsätter ca 80 procent av alla världens inkomster. Den rika världens livsstil av idag är i många avseenden inte långsiktigt hållbar; detta kan man inte bortse ifrån. Som yrkesman blev min lycka ˝jord˝ (och jordbruksforskning). Av världens befolkning är mer än 90 procent direkt beroende av jordbruk för sin dagliga föda. Endast en bråkdel av världsbefolkningen får alltså idag sin föda från obrukad natur. Växtodling och jordbrukssystem (inklusive ekologiskt lantbruk), som är mina ämnesområden, är enkelt uttryckt; att med hjälp av jordbruksväxter och jordbruk ˝fånga och samla solljus˝ på åkern för mänskliga behov. Jordbruk, ekosystem, frihandel Idag är mer än 800 miljoner människor kroniskt undernärda, varav hälften lever i Asien och en fjärdedel i Afrika. Huvudorsaken till dessa människors hunger och undernäring är fattigdom. Fattigdomssituationen förvärras ytterligare av snabb befolkningstillväxt, ohälsosamt boende, brist på utbildning och brist på respekt och självrespekt samt inte minst genom miljöförstöring och en minskande naturresursbas. I kontrast till detta har människan i i-världen i medeltal inte levt i ett större materiellt välstånd än vi gör idag. Detta gör vi i hög grad genom att tära på jordens och biosfärens funktioner och resurser. Priset för detta betalas till stor del av världens fattiga och av naturen (miljön). Frågorna om livsstil och rättvis fördeling är ˝andra sidan˝ av befolkningsfrågan och måste bli föremål för anpassning till begreppet långsiktigt hållbar utveckling. Detta angår alltså världens alla människor vilket även framkom vid FN:s viktiga RIO-konferens 1992 och de under resten av 1990-talet genomförda viktiga, och i FNs regi genomförda, uppföljningskonferenser och toppmöten på temat ekologisk, ekonomisk, och social hållbar utveckling för hela världssamfundet. I flera länder skadas och förstörs bördig jordbruksmark och natursystem på grund av ständigt pågående erosion, försaltning, försumpning, skogsskövling och ökenspridning, etc. Riktigt yrkeskunnande och i naturresurssystemen väl anpassade odlingssystem är viktigt för att behålla jordbruksmarkens hållbarhet och bördighet. Detta kräver utbildning, erfarenhet och fred! När det gäller vårt eget jordbruk, som vi skall vara tacksamma för att vi fortfarande har (!), så är det i sin nuvarande utformning inte långsiktigt hållbart genom sina negativa effekter på ekosystemen (miljön) och stora behov av hjälpenergi (särskilt behovet av fossil energi). Som en produkt av "gröna revolutionen" på 1960-talet kräver svenskt liksom övriga i länders moderna industrijordbruk en stor "skuggareal" i form av olja, mineraler, etc. I hög grad importeras dessa resurser, inte minst mineraler och fossila bränslen (liksom livsmedel direkt och i än mer ökande grad), från tredje världen till ännu låga priser. Detta kommer successivt att förändras (se nedan). Parallellt med reformeringen av det konventionella storskaliga industrijordbruket, som kommer att ha en viktig roll i försörjningen bland annat av storstädernas starkt ökande befolkning och i den globala livsmedelshandeln, så måste man göra kraftfulla satsningar på världens smålantbruk även i i-länderna. Det ekologiskt väl inpassade småskaliga lantbruket är bland det mest effektiva lantbruk man känner både räknat per ytenhet och i energi- och naturresurstermer. Detta effektiva jordbruk bygger på principen om kontinuerlig insats av små åtgärder i rätt tid och på rätt plats i odlingssystemet. Detta kräver många "varsamma händer och omtankar", för att vidmakthålla en uthållig produktion och samtidigt förkovra produktionsbasen; markens bördighet samt funktionerna hos ingående och kringliggande natursystem. Även detta jordbrukssystem kan därför i olika lokala avseenden kräva kompletterande hjälpenergi-insatser. En viktig resurs i det framtida samhället är mängden av nya människor som även måste ges meningsfull sysselsättning, utbildning och möjlighet till försörjning. Detta småjordbruk måste i första hand inriktas mot den lokala marknaden och bygga på kretsloppsprincipen vad gäller växtnäring och mullråämnens återföring (kompost) till åkern, dvs några av huvudprinciperna för ekologiskt lantbruk. Världsproduktionen av t ex spannmål måste öka från 1,8 till 2,9 miljarder ton dvs från dagens medeltal 2,8 till 4,2 ton per hektar för att bibehålla oförändrad per capita nivå. Det är med rätta man som yrkeskunnig frågar sig om spannmålsskördarna skall kunna ökas från dagens höga nivå med ytterligare 50 procent på 30 år på ett miljö- och naturresursmässigt långsiktigt hållbart sätt? Vad som samlat krävs, skulle man kunna säga, är en "dubbelt grön revolution" dvs fördubblad livsmedelsproduktion och halverad miljö- och naturresurs-belastning i jämförelse med föregående gröna revolution. Detta är en kolossal utmaning för världsjordbruket och världssamfundet. WTO-(World Trade Organization)-förhandlingarnas mål är frihandel genom att ta bort handelshinder. Handelshinder skapar inte välstånd av den typ vi numera vanligen menar (materiell överkonsumtion), men det är troligen ändå en möjlig temporär lösning för några fattiga länder att öka sitt välstånd och ge demokratiska samhällsförhållanden en chans att utvecklas. Vissa u-länder har i skydd av egna handelshinder (tullar) lyckats sälja till demokratiskt inriktade frihandelsländer, vilka får öka sin import, dvs öppna sina gränser. Detta orsakade inte sällan (men temporära) förluster av arbetsplatser, så som skett i tex Sverige, inom varvsindustri, textilindustri, sjöfart, bilindustri etc. Denna process kallas solidaritet med de fattiga länderna så att även dessa skall slippa barnarbete, svältlöner, fattigdom. Det viktiga är att processen kan ske under ordnade former inte minst genom fortsatt utbildning och utveckling (kvalitativ) även i i världen så att frihandelsprocessen inte skapar ekonomiskt och social utslagning för stora grupper i såväl i-världen som u-världen. Många skäl talar för att den möjliga vägen borde kunna bli den reglerade balansgången mellan marknad och politik; "en parlamentarisk demokrati" byggd på demokrati och rättvisa. Viktigt i sammanhanget är att all produktion (och konsumtion) i samhället och särskilt livsmedelsproduktionen blir långsiktigt hållbar. Det gamla "svältspöket" som följt människan genom hela hennes historia har fått en medresenär i form av ett "icke-hållbarhetsspöke". Då det gäller global långsiktigt hållbar utveckling blir kraven lika för både u-lands- och i-landsinnevånaren. Icke-hållbarhetsspöket gör sig påmint för oss alla och rör sig redan nu i allt snävare cirklar kring världsbefolkningen; alltmer berett att ta allt större tuggor ur mänsklighetens gemensamma brödkaka genom utarmning och förstörelse av naturresurser och natursystem. Millenniemål FN:s millenniemål ("Millennium Development Goals") består av åtta huvudmål (se uppställning nedan) och arton delmål. De sju första huvudmålen är tydliga, tidsbundna mål för världens utveckling. Dessa mål omfattar grundläggande rättigheter såsom bekämpning av fattigdom och hunger, barnadödlighet, mödradödlighet, miljöförstöring, hiv/aids, malaria och andra sjukdomar och könsdiskriminering samt att alla barn garanteras grundläggande skola. Det åttonde och sista målet riktar sig mer mot de rika länderna och syftar till att höja biståndet, förbättra handelsreglerna och minska skuldbördorna i de fattiga länderna. Om målen skall nås till 2015 krävs det att både rika och fattiga länder uppfyller sina åtaganden. - Fattigdom och hunger skall
halveras till 2015
(Regeringskansliet)- Alla barn ska gå i grundskola 2015 - Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas - Barnadödligheten ska minska med två tredjedelar till 2015 - Mödradödligheten skall minska med tre fjärdedelar till 2015 - Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015 - Miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas till 2015 - Skapa globalt samarbete genom ökat bistånd, rättvis handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna Millenniedeklarationen har i stort sett antagits av alla regeringar och skrevs under av världens ledare under det sk Millennietoppmötet i september 2000. För första gången finns en gemensam agenda för den globala utvecklingen. En av skillnaderna, mot tidigare globala målsättningar, är den systematiska uppföljningen. Varje år skall FN:s generalsekreterare lämna en rapport på utvecklingen mot målen till FN:s generalförsamling. Millenniedeklarationen har alltså även antagits av svenska regeringen som, tillsammans med 84 organisationer, myndigheter, institutioner och företag, arbetar aktivt för att uppfylla millenniemålen. Detta har delgivits allmänheten på olika sätt bland annat genom stora annonser i dagspressen under senare år. Under det senaste året har det uppstått en alltmer kritisk debatt om det åttonde huvudmålet "globalt partnerskap", som innebär: "skapa globalt samarbete genom rättvisa handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna". Millenniemålens bakgrund Bakgrunden till millenniemålen är ett antal viktiga toppmöten i FN:s regi på 1990-talet om världssamfundets problem och utmaningar. Målet för toppmötena var att: a) identifiera problemen och b) finna orsakerna och c) föreslå åtgärder. Summeringen av dessa tematiska toppmöten skedde 1999. Regeringarna förpliktigade sig att, som ett imperativ, avlägsna fattigdom som ett etiskt, socialt, politiskt och ekonomiskt skäl. Man påpekade globaliseringens negativa sidor; såsom växande klyfta mellan rika och fattiga, minskande sociala skyddsnät, osäkrare anställningar och alltmer osäkra sociala tjänster i såväl i land som u land. Det var mot denna problembakgrund man föreslog integrerade och sammanhängande planer för att säkerställa folks grundläggande rättigheter, utjämna ekonomiska och sociala skillnader och säkerställa folks reala välfärd i ett hållbarhetsperspektiv. Förvåningen och förargelsen blev därför stor särskilt bland olika frivilligorganisationer (NGO) när man ett år senare läste texten till millenniemålen. Såväl språk som mål och strategier var förändrade och stämde bättre med Världsbankens (WB) och Valutafondens (IMF) och OECD-ländernas språk, mål och strategier i deras gemensamma strategidokument; "Better World for All" från 1996. Det grundläggande politiska greppet i detta dokument är liberalisering, avreglering, exportorientering, ökad handel och privatisering, dvs åtgärder som ensidigt gynnar transnationella storföretag (TNS). Millenniemålen pekar alltså inte på stats och samarbetslösningar, ej heller på styrförmågan från lokalsamhällen. Det varnas i dokumentet för tullar och regleringar dvs insatser som vill värna resurser och rättigheter. Det åttonde millenniemålet innehåller alltså en frihandelsklausul som blivit alltmer livligt diskuterat under senaste året. Vissa kritiker hävdar att det åttonde målet nästan garanterar att målen inte kommer att bli annat än just vacker retorik! Under punkten "globalt partnerskap" ("global partnership") för utveckling framhålls att lösningen är: att "utveckla ett regelbaserat förutsägbart icke diskriminerande handels- och finansieringssystem". Ett "globalt partnerskap" för utveckling som verkar för ett "öppet system" låter enbart gott eller i vart fall demokratiskt. Helena Bank (före detta vice ordförande för Norges Naturvårdsförbund och nu verksam vid kristna solidaritetsorganisationen Norignis) förklarar i en kritisk artikel ordens egentliga betydelse i de internationella förhandlingssystemen; "Öppet system" står för att det är öppet för rika aktörer och stängt för fattiga. Det är de rika trans-nationella företagen som skall kunna röra sig fritt utan att hindras av tullar och politiska gränser; medan människorna stängs inne. "Regelbaserat" betyder i detta sammanhang att reglerna bestäms av internationella institutioner där minoriteten av rika människor i den rika världen har fler röster än världens majoritet. Samma lagar fastställda av de rika i den rika världen eftersträvas i alla länder oavsett utvecklingsnivå, storlek och kultur. Detta innebär konkret att fattiga länder förbjuds göra det som en gång alla industrialiserade länder gjorde när de blev rika; att skydda sina inhemska företag under den viktiga övergången från marginaliserad till privilegierad i världsekonomin. "Förutsägbarhet" betyder att handelsutbytets regler som man förbundit sig till skall gälla oavsett vilka nya regeringar som väljs eller vilka nya erfarenheter som görs. Det globala handels- och finansieringssystemet skall vara förutsägbart för starka ekonomiska aktörer oavsett konsekvenserna för samhället, eller svaga aktörer och naturen. "Icke diskriminerande handels- och finansieringssystem" betyder inte att alla får rätt till exempelvis mat, utbildning, och hälsovård. Det betyder i stället att alla ekonomiska aktörer skall behandlas lika oavsett varifrån i världen de kommer. Ett utländskt storföretag, med kanske lika stora resurser som ett helt land, skulle kunna använda denna makt för att slå ut alla inhemska små konkurrenter på allt fler områden. Helst skall inte bara råvaror och industriråvaror vara utsatta för transnationella storföretags (TNS) konkurrens utan också försörjning och basbehov som utbildning, hälsovård och vatten. Det åttonde millenniemålets tolkning av begreppet "rättvis handel" innebär i praktiken en förstärkning av de globala storföretagens position på små fattiga länders bekostnad. Miljökris Idag råder det stagnerande tillväxt i de stora ekonomierna i världen (USA, EU och Japan m fl) med ökande arbetslöshet, överproduktion och överskott av kapital. Samtidigt kräver kapitalägarna ökande avkastning och därför tillgång till allt fler nya marknader. Vid WTO:s ministermöte 2003 i Cancun framkom konflikten mellan i och u världen tydligt. De som trodde att förhandlingarna gällde förbättrat marknadstillträde för u ländernas företag i i länderna blev tydligt upplysta om att det var tvärtom! I WTO har det ofta blivit beslut som gynnar USA och de andra rika länderna. När någon vinner så förlorar emellertid någon annan. Om inte handelsreglerna innebär att vinsten i internationell handel jämnas ut så ökar världens problem. Varje gång ett land lyckas sälja mer varor och tjänster till utlandet än det köper får det en positiv handelsbalans. Land med negativ handelsbalans har en utlandsskuld. Fortsätter obalansen, ackumuleras en skuld som blir svår att återbetala. Länder kan inte gå i konkurs. När varor och tjänster flyter fritt är det förbrukare och importörer, som bestämmer handelsbalansen medan utlandet (och staten där) får bära skulden som uppstår. Därvid blir det mindre pengar över för att uppfylla millenniemålen. Länder som har handelsunderskott kan i princip följa två strategier: 1) att försöka konkurrera genom att exportera ännu mer och/eller 2) att försöka begränsa importen med hjälp av tullar och andra hinder. Starkt exportinriktade länder önskar naturligtvis att mottagarna av deras varor och tjänster också skall välja exportstrategin för då vinner den starkaste. I samma anda önskar dessa starka exportländer att alla samhällssektorer skall definieras som marknader; även utbildning, hälsa och vatten - där betalningsviljan dessutom är särskilt hög. Teoretiskt sett - om alla länder väljer export-strategier så kommer världens brutto-national-produkt att öka. Men detta gäller endast så länge ett land har något att sälja och så länge tillväxten sker genom att sälja tjänster, eftersom fysiska resurser är begränsade! Alla länder i den industrialiserade världen har använt en kombination av dessa båda. Patenträttigheter utvidgar egendomsbegreppet till att också gälla idéer och kunskaper. Helt nytt är rätten till patentering av upptäckter som tex genetisk beskrivning av biologiska resurser och dess användning. Detta kan nu göras inom WTO-regelverket även om det som ges patent har varit känt och i bruk i hundratals år. Förutsättningen är att det icke är beskrivet eller publicerat i skrift tidigare. Från att egendom av fysiska resurser har kunna koncentreras kan nu också kunskap ägas och koncentreras. Ett traditionellt gemensamhetsägande som kan delas av alla människor, utan att det blir mindre till var och en, blir istället genom patenträttigheter privatiserat och monopoliserat. För dem som har kontroll över teknologin har det alltid varit viktigt att råvaruleverantörerna fortsätter att förbli detta; nämligen leverantörer av råvaror och billig arbetskraft. De har kunnat övertyga råvaruleverantörerna om att det smartaste är arbetsdelning och specialisering tillsammans med frihandel. Det är ju denna tuffa konkurrens som gjort att starka industriländer idag kan tillåta sig att tex subventionera sitt jordbruk för att 1) tillförsäkra sig ett minimum av livsmedelssäkerhet, 2) att åkerjord hålls i hävd, och 3) att bosättning i landskapet omkring städer och industricentra upprätthålls. De industrialiserade länderna har makt att bestämma eller påverka u-ländernas politik inte minst genom fattiga länders skulder och behovet av bistånd från i länderna. Idag är det uteslutande exportstrategin och avreglering av marknader som anvisas av de industrialiserade länderna. När förbrukarna får billigare varor kommer de att öka sin förbrukning och därmed tillväxten i landet. Att produktion i u landet bidrar till arbetslöshet och fallande intäkter problematiseras inte. En sådan ensidig strategi från de industrialiserade ländernas sida har lega latent sedan 1970-talets kriser på grund av överproduktion. Redan då startade kampen om marknaderna. Handel och tillväxt var inte längre ett "win-win"-koncept. Det är också sedan 1970-talet som den marknadsliberala ideologin har varit den dominerande modellen i de finansiella institutionerna (IMF och WB), handelspolitiken i WTO, och i den dominerande utvecklingsteorin som lärs ut vid västvärldens universitet. Millenniemålens och vår gemensamma framtid Så här fem år efter millennieskiftet har det hörts och setts stora ord och ouppfyllda löften. Mycket tyder dock på att många folkrörelser (NGO) börjar agera och flytta fram krav på rättvis handel och hållbart samhälle och visa på Millennie-deklarationens brister. Vad som framför allt nu måste skapas är solidaritet som gör att varje samhälle i den industrialiserade världen inte godtar att deras egen överlevnad och levnadsstandard bygger på att andra samhällen utarmas eller föröds. Det behöver skapas en förståelse för att mångfald gör systemen robusta: såväl biologisk mångfald som kulturell och politisk mångfald. Det behöver skapas en äkta förståelse för vårt ömsesidiga beroende av naturen och skyldigheter att säkra varandras mänskliga rättigheter genom en strategi för gemensam överlevnad under värdiga samhällsformer.Det som alltså i synnerhet behöver skapas är en äkta förståelse, hos i första hand ekonomins handhavare och politiker, om vårt ömsesidiga beroende av naturens/natursystemens/miljöns resurser och funktioner: det man i gamla läroböcker benämnde "marken" som den ena av de tre välståndsskapande drivkrafterna för samhällsekonomin; "mark, arbete och kapital". Ekosystemen och vårt ekonomiska samhällssystem Det finns ett talesätt som säger att "kunskap är makt". Allt oftare kan det dock tyckas mig som om makten saknar kunskap och kunskapen saknar makt. Kanske är det vare sig kunskap eller makt som saknas - utan visdom? Som provokativt motspel till EU's sk "fyra friheter" nämligen friheten för kapital, varor, tjänster och människor att fritt röra sig över nationsgränserna kan man ställa, och överordna "mänsklighetens fyra nödvändigheter"; ekologi, energi, ekonomi, och etik med närmare preciseringar som; 1) ekologi - fotosyntesen och ekosystemens funktioner som bas för allt liv och därmed även för människans ekonomiska system; 2) energi - flödande (soldriven) energi som ersättning för lagrad, i första hand fossil energi; 3) ekonomi - ett ekonomiskt system som inte förutsätter att de måste bli brist på en vara för att ett värde i betydelsen ersättningsvärde skall uppstå; 4) etik - vem får äta sig mätt?, har naturen egenvärde?, etiken kring handhavandet av husdjuren, och andra medvarelser (den djupare förståelsen av begreppet biologisk mångfald). Redan nu är det naturkapitalet (tex fossila bränslen, vattensystemens renande förmåga etc) och inte det människoskapade kapitalet som sätter gränserna för samhällsutvecklingen. Människans ekonomiska system förmår inte åstadkomma någon egentlig värdeökning om inte ekosystemen kan ta hand om avfallet och återskapa de energirika strukturer som förbrukas. Detta är kärnan i den nu pågående miljöförstörelsen. Förbättrat och effektivt resursutnyttjande är nödvändigt men innebär inte möjlighet för gränslös tillväxt av människans ekonomiska system. Omfattningen av mänsklighetens ekonomiska system (dvs befolkningsstorlek och livsstil/anspråk) måste på sikt rymmas inom ekosystemens långsiktiga bärförmåga. "Naturvård" och "miljövård" är alltså inte endast till för naturen/miljön utan också primärt till för människans skull. Naturen (miljön, ekosystemen, biosfären) ger oss genom sin verksamhet en mängd nyttigheter som; modererar vattentillgång och vattenkvalitet, påverkar atmosfärens sammansättning, skapar och underhåller jordmån, producerar mat-foder-fiber, återcirkulerar näringsämnen, absorberar och oskadliggör avfall, upprätthåller biologisk mångfald, ger hälsa vila och naturupplevelse, bildar länk mellan generationer mm. Ett huvudkrav är alltså att människans ekonomiska aktivitet är nog småskalig så att ohanterliga störningar i ekosystemen undviks. Detta innebär även bevarandet av biologisk mångfald. Om inte, belastas människan med bördan av att detaljplanera och reglera mänsklighetens hela livssystem. Detta har hittills utförts gratis åt mänskligheten av ekosystemen. Begreppet inkomst får alltså inte blandas ihop med skadliga uttag ur och förstörelse av naturresurskapitalet eller miljön. Människan och naturen har olika syn på vad som är värdefullt. Detta gör det svårt att värdera naturen i pengar. Inom forskningen; särskilt gällande områdena "ekologiskt lantbruk" och "ekologisk ekonomi" försöker man finna metoder att integrera människans ekonomi med naturens arbete. En sådan metod och begreppsapparat utgör emergianalys (med "m") vilket framförs av bland andra, min kollega, Torbjörn Rydberg vid min egen institution. I och med att allt större del av Jordens yta blir omskapad och/eller påverkad av människans aktiviteter så ökar risken för att många av de livsuppehållande processerna blir för svaga. De flesta av dessa processer omfattas inte av den monetära ekonomin och följaktligen beaktas de därför inte mer än i akademiska avhandlingar, och av miljörörelser och andra sk NGO (icke statliga organisationer). I detta perspektiv kan lant-, skogs-, och trädgårdsbruket ("land" bruket) få en vidgad och än mer central betydelse om dessa samhällssektorer förmår vidga sin produktionssyn till att omfatta alla delar av livsunderstöd. Det är inte forskningen, tekniken eller människan som utgör faran samtliga är resurser. Det som utgör faran är BNP och därmed att målet blivit "mer". I denna ekonomernas linjära modell där all produktion ger extrapoäng oavsett nyttan, kan inget avmaterialiseras. Ekonomi som från början var en del av moralfilosofin har förlorat en stor del av sin mänskliga dimension. Vid presentationen av statsverkspropositionen för några år sedan betonade Sveriges Statsminister bland annat följande; "Framför oss ligger en stor och vacker uppgift. Jag vill att Sverige skall bli först i Europa med att systematiskt bygga ett ekologiskt uthålligt samhälle"! - Detta är kloka och viktiga ord. I den stora ekonomiska hanteringen glöms biosfären bort med dess flöden av resurser och tjänster från naturen och tillbaka. Den rika delen av mänsklighetens "självpåtagna rätt" att kontrollera och plundra stora delar av Jorden är oacceptabel. De fria marknadskrafterna förmår inte "konkurrera" fram en renare biosfär. Planekonomiernas ekologiska sammanbrott är välkända och avskräckande. Vad som tycks återstå är balansgången mellan politik och marknad. Härvid gäller det att återupprätta den bortglömda ekonomiska produktionsfaktorn historiskt kallad "mark" ( = naturen). Vid verklig frihandel (dvs ej påtvingad) måste vi komma överens om: "Vad skall vi handla med? Vilka regleringar (tullar) behövs? Vem gynnas?" Vad uthållighet och hållbarhet i flera avseenden framöver kommer att innebära borde i allt högre grad bestämmas av öppna ärliga internationella överenskommelser och implementeras av såväl privata aktörer på marknaden som offentliga. Den nationella politiken är i detta arbete en viktig utgångspunkt och ett viktigt påtryckningsmedel som kontrolleras av demokratiska institutioner med sanktionsmöjligheter med förgreningar - till och med på global nivå av ett fungerande och respekterat FN-system. Avslutning På ett globalt plan pågår för närvarande tre allvarliga kriser samtidigt; hotet mot miljön, klyftan mellan fattiga och rika, och det stigande antalet arbetslösa. Det räcker inte längre med enbart tekniska och ekonomiska åtgärder. Vi måste som världssamfund allt mer också fundera över och komma överens om vilka de etiska och andliga värden är, som kan utgöra grund för ett långsiktigt hållbart globalt samhälle. Naturen kan leva vidare utan människan, men människan kan inte överleva utan naturen. Mänsklighetens ekonomiska samhällssystems inpassning i ekosystemen blir alltmer livsavgörande att komma överens om och komma till rätta med. Detta fordrar såväl globala som lokala och individuella insikter och åtgärder. Dessutom hoppas jag, att alla skall inse att den lilla ordleken i uppsatsens inledning; "min lycka är jord" (i betydelsen ˝vår allas lycka är jordbruk˝) har en djup innebörd. Bonden/jordbruksarbetaren är den smala länk som håller oss i förbindelse med de naturliga förutsättningarna för vårt dagliga bröd. Det är alltså inte åkermark och bönder/jordbruksarbetare som skall bort .... utan missbruket av natur (ekosystem), energi, handelsgödsel, stallgödsel, slamprodukter etc. Häri är vi alla ansvariga och detta gäller inte bara jordbruket utan även andra samhällssektorers miljöpåverkan. Många har varit, och är fortfarande, aningslösa när det gäller expansionen av människans ekonomiska system inklusive delar av jordbrukets industrialisering som medförde naturförstörande effekter. Det gäller att få de nya insikterna om natur, människa och samhälle omsatta i handling så att freden, demokratin och ekosystemet Jorden kan utvecklas. Det är inte längre fråga om ett "vi-och-dom" perspektiv. Det finns numera endast ett "vi perspektiv" när det gäller världens nationer, folk och ekosystem. Det gäller att dela resurserna med varandra och med våra medvarelser på och i jorden samt med kommande släkten. Det är inte lätt att från detta föredrags bitvis ödesmättade perspektiv och resonemang, på ett litet utrymme, finna en avslutning som inger framtidstro med bibehållen respekt för dystra faktiska förhållanden och historisk erfarenhet. En text som följt mig ända sedan gymnasieåren rymmer emellertid i hög grad dessa kvaliteter; ur Första Korintierbrevet 13. Dess innebörd har successivt klarnat, inte minst som en effekt av mitt yrke och livserfarenheter. "Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek så vore jag intet." Tack för ordet Sten Ebbersten [email protected] Referenser Bank, Helene (2004). FN:s tusenårsmål: Partnerskap for utvikling eller slåsskamp om kakestykkene? ur den Norska webtidningen Aniara www.aniara.no (som behandlar internationalisering http://www.aniara.no/modules.php?op=modload&name=Sections&file=index&req=viewarticle&artid=81 Brown, M.T., Odum, H.T & Jorgensen, S.E. (2004). Energy hierarchy and transformity in the universe. Ecological Modelling 178, 17-28. Delin, S. (1996). I den bästa av världar - en bok om ekologi, kretslopp och ekonomi. Brain Books. 185 sid. Ebbersten, S. (1996). Uthållig livsmedelsförsörjning - är det möjligt? Föredrag vid seminariet "Inför World Food Summit" 16 oktober 1996. (Sveriges Riksdag, Stockholm.) Inst ekologi o växtproduktionslära, Box 7043, SLU, 750 07 Uppsala. 16 sid. Ebbersten, Sten (1997). Lantbruk och pengar - ett ekologiskt perspektiv. Ur: Jord och pengar. Jordens bruk i teologisk, etisk, ekologisk och ekonomisk belysning. Skara stift och Kyrkvägens förlag. Sidorna 48 68. Ebbersten, Sten (2005). "Räcker maten?" -perspektiv på en komplex frågeställning. Överläggningsämne den 10 februari 2005. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Drottninggatan 95B, Stockholm, under temat: ˝Den goda jorden - en förstörbar tillgång˝. Edman, Stefan (2005). Bilen, biffen, bostaden - hållbara laster, smartare konsumtion. Slutbetänkande av Utredningen om en handlingsplan för hållbar konsumtion - för hushållen. Stockholm. SOU 2005:51. 216 pp. http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/59/80/4edc363a.pdf Falk, Bo (2005). Mot alla lyckor i Småland. Moderna hästkrafter nr 4, 2005. FN:s Millenniemål - global agenda för utveckling Regeringskansliet, 103 33 Stockholm http://www.regeringen.se/sb/d/2355/a/30775 Granstedt, A., Seuri, P. & Thomsson, O. (2004). Effective recycling agriculture around the Baltic Sea. Background report. Ekologiskt lantbruk nr 41. Rapport från Centrum för uthålligt lantbruk. 42 pp Jansén, J. (2000). Agriculture, energy and sustainability. Case studies of o local farming community in Sweden. Agraria 253. Diss. Jansson, A-M. & Jansson, B-O. (1994). Ecosystem properties as a basis for sustainability. In: Jansson, A¬M., Hammer, M., Folke, C. & Costanza, R. (eds) Investing in natural capital: The ecological economics approach to sustainability. Isee/Island Press, Washington, DC. Jones, John Y (2005). En feilslutning som må rettes opp. Larm nr 1 mars 2005. (2 pp) http://www.press.no/wshow.aspx?ida=539 Lindholm, S. (2001). Helhet och mångfald. Det ekologiska lantbrukets bärande idéer i relation till miljöetisk teori. Doctoral diss. Dept. Of Ecology and Crop Production Science,SLU. Acta Universitatis agriculturae Suecia. Agraria vol. 272. Nitsch, Ulrich (2005). Typ meningsfult och roligt. Ur: Världens eko. En antologi om miljö- och utvecklingsfrågor (red Suzanne Påhlman). Atlas. Sidorna 26 42. Odum, E. P. (1993). Ecology and our endangered life-support systems. 2nd Ed. Sinauer Associates, Inc. Publishers, Sunderland, Massachusetts USA. 301 pp. ISBN 0 87893 634 3. Regeringskansliets annons om millenniemålen (2003-2004) http://www.regeringen.se/content/1/c6/03/07/75/ed648b97.pdf Rydberg, T. (2005). Det hållbara samhället - ett realistiskt framtidsperspektiv? Seminarium på Sigtunastiftelsen den 20 januari 2005. Centrum för Uthålligt Lantbruk (CUL), Box 7047, 75007 Uppsala. 8 sid. Rydberg, Torbjörn & Haden, Andrew (2005). Energikvalitet och nettoenergi - hur värderar vi olika former av energi. Ekologiskt lantbruk, konferens 22-23 november 2005, Ultuna. Centrum för uthålligt lantbruk (CUL), Box 7047, 750 07 Uppsala. Saifi, B. (2004). The sustainability of Swedish Agriculture in a coevolutionary perspective. Agraria 469 , diss. 225 pp. Salomonsson, L. och Rydberg, T. 2000. Två problem - som hänger ihop. Forskningsnytt nr. 6. Sveriges Lantbruksuniversitet. Salomonsson, L. och Rydberg, T. 2001(a). Den gömda eller glömda resursbasen. Forskningsnytt nr. 1. Sveriges Lantbruksuniversitet. Salomonsson, L. och Rydberg, T. 2001(b). Att leva på en puls. Forskningsnytt nr. 3. Sveriges Lantbruksuniversitet. Svenska millenniemåls-kampanjen http://www.millenniemalen.se/ |