Sigtuna Exergigrupp

DET HÅLLBARA SAMHÄLLET – ETT REALISTISKT SAMHÄLLSPERSPEKTIV?


Subjektiva anteckningar – till övervägande del utformade såsom frågor - från seminariet 20 januari 2005 på Sigtunastiftelsen under medverkan av ett 70-tal deltagare, varav följande som inledare:
•    Docenten Lars J Lundgren: Effektivitet och rättvisa. Ekologisk modernisering och hållbar utveckling
•    Professorn Uno Svedin: Hållbar utveckling för Sverige och Världen: Analytiska perspektiv, forskningsaspekter samt tidsutveckling och framtidsvision
•    Professorn Ing-Marie Gren: Att mäta hållbar utveckling
•    Riksdagsledamoten Anita Brodén: Ingen hållbarhet utan helhetssyn
•    Docenten Torbjörn Rydberg: Naturens arbetsprocesser är basen för vår välfärd och svåra att hantera i ett mekanistiskt perspektiv
•    Fil dr Lars Nieckels: Tips på vägen mot ett långsiktigt hållbart samhälle – speciellt Samhällsbyggnadsdepartementet    
•    Fil lic Staffan Delin: Energi – teknik – uthållighet/hållbarhet
•    Distriktsläkaren Jos ten Berg: Exergi i Sverige 1979 – 2004: Vad kan vi lära oss?
•    Docenten Göran Wall: Några högst personliga reflektioner
•    Civilingenjören Philippe Charas: Symboler och vägs ände.

I. Frågeställning:
Vilka är gränserna för det hållbara samhället? Vilka gränser sätter naturen/skapelsen för världssamfundets samhällsbygge? Vad betyder Regeringskansliets nyårsannonser åren 2002/03 t.o.m. 2004/05 om att till 2015 kunna förverkliga visionen om det uthålliga samhället? Vad skulle ett större hänsynstagande till termodynamikens lagar och därmed även exergihus-hållningen kunna betyda för utformningen av vår fortsatta samhällsbildning?

Frågorna anmäler sig redan när det i den allmänna debatten talas om att välstånd bara kan etableras genom konsumtion av en ökande produktion vilken åstadkommes genom att verkstadshjulen skall snurra allt snabbare – eller med Exergigruppens termer, genom snabbare förbrukning av lagrade exergi/naturresurser och därmed ökad förstöring av det livsuppehållande systemet. Sigtunastiftelsen och Sigtuna Exergigrupp, som anordnare av detta seminarium, ville tydliggöra frågan om inte vi som samhälle skulle kunna öka vårt mentala, sociala och ekonomiska välstånd också genom en ökad konsumtion av en mer livskraftig, ekologisk miljö – och om inte detta i grunden vore mer livsbefrämjande. Kort sagt: Ett annorlunda, nytt sätt att hålla samman naturen/skapelsen/vår livsmiljö i en helhet, där vi människor som ett slags "förvaltare" (med insikt om att människan tillhör skapelsen – och inte omvänt att skapelsen tillhör människan, vilken senare inställning i allt väsentligt utgör grund för handlandet i vår typ av civilisation) visar respekt för naturens egna inneboende krafter och därmed är beredda att diskutera konsekvenserna av en fortgående och av allt att döma också alltmer försvagad exergihushållning.

Till seminariets gemensamma utgångspunkt hörde också det ofta upprepade talet om ett uthålligt, hållbart samhälle. Det finns en risk att ett sådant begrepp kan bli ett mantra som alla, med olika utgångspunkter, upprepar och därigenom egentligen döljer vad de/vi egentligen avser. Måste inte frågan ställas om hur uthålligt vårt samhälle egentligen är om det livsuppehållande systemets grundläggande villkor missförstås, misstolkas eller rent av negligeras?

Kan en fördjupad reflektion över innebörden av begreppet ”Det uthålliga samhället” leda oss fram mot en vision, som i sin tur frigör positiva krafter av varsamhet och eftertanke i den fortsatta samhällsuppbyggnaden? Kan denna vision få en sådan kraft, att den befriar till en samtalsprocess där vi orkar höra på varandra och därmed också söker varandras argument för den gemensamma överlevnadens skull?

II. Ett antal infallsvinklar utifrån samtalet, till övervägande del i frågeform:
Hållbar utveckling kan diskuteras utifrån en rad olika hållplatser: Jordens produktion av livsmedel i förhållande till jordens samlade befolkning, fördelning av vårt materiella goda (vår västerländska standard) till allt flera människor, fortsatt materiell utveckling genom ökad produktion (dvs genom ökat råvaruuttag, ökad förbrukning av exergi, ökad mängd avfall/sopor i ett livsuppehållande system som successivt störs och förstörs).

Så länge såväl forskarsamhället som de politiska beslutsfattarna har en alltför vid och oprecis tolkning av begreppet ”det hållbara samhället”, så hotas detta begrepp av en retorisk utvidgning, som till sist kommer att göra detta begrepp intetsägande och därmed oanvändbart. Frågan bör ställas om över huvudtaget tillväxt/standardhöjning och miljö kan jämkas samman på det sätt som nu ofta sker. Det finns ett uppenbart förhållande mellan standard och miljö. Det är i förverkligandet av visionen om det uthålliga samhället som svårigheterna uppstår. I skiftet från global till regional nivå uppstår ett tydligt implemente-ringsunderskott.

Ur ett ekonomiskt perspektiv tycks hållbarhet innebära att när de ekonomiska resurserna ökar – eller i varje fall inte minskar – då råder en hållbar utveckling. Ur ett annat ekonomiskt perspektiv borde emellertid det kapital som ligger i rekreation, skönhetsupplevelser i naturen, ekosystemens betydelse för luft och vatten etc. också kunna värderas/mätas så, att den enskilda människan får motivbilder för sin egen diskussion av standard och utveckling.

För att komma vidare i ett samtal om det uthålliga samhället kan det vara pedagogiskt klokt att utgå från en övergripande frågeställning om ”dit du inte vill”. Genom att formulera ett antal negationer kan i bästa fall en bärande vision växa fram, som också kan upplevas som angelägen för den enskilda människan (och väljaren). Sådana visioner kan av allt att döma utvecklas, när den enskilda människan inser att det finns en relation mellan vad vi gör i nuet och det som vi kommer att erfara/uppleva i framtiden. I insikten om att allt hänger samman kan visioner växa fram som stimulerar till förändring.

Om det vi gör, producerar och tar ut i sin tur åstadkommer fotavtryck i naturen, bör frågan kunna ställas om vad varsamhet och ansvar innebär. Mänskliga rättigheter kan inte frikopplas från mänskliga skyldigheter.

Kan ökad insikt om sambandet mellan den enskilda människans resursuttag och samhällets övergripande prioriteringar leda fram till ett paradigmskifte i fråga om hur vi som individer och samhällen hanterar naturen/skapelsen? Visionen om det hållbara samhället ställer krav på metoder, som hjälper oss tolka vad som sker i naturen genom det som vi tar ut i stegrade standardkrav.

Med de perspektiv som de politiska partierna och de intresseinriktade facken har idag är debatten till stor del inriktad på materiell, ekonomisk standardhöjning. Samhälle och industri drar åt samma håll i ett ökat resursuttag. Industrin förväntas redovisa stigande kurvor, vilka i sin tur genom skatteuttag skapar ekonomiska förutsättningar för att nya, politiskt beslutade standardhöjningar kan genomföras.

Finns det ur detta perspektiv ett begripligt alternativ till vårt nuvarande överutvecklade konsumtionssamhälle? Kan i detta sammanhang nya värderingar växa fram, som ser rekreation, luft, vatten, ljus som resursvärden av så stor betydelse att de kan leda till en förskjutning av nuvarande materiella uttag? Vad innebär det att försöka prioritera andra värderingar och beteenden vilka stämmer mer överens med det livsuppehållande systemets krav och villkor, där i och för sig alla goda krafter samverkar med varandra men där inriktningen ändå syftar till förändring av både konsumtionsmönster och resursuttag?

Är det så att här krävs ett nytt vetenskapsområde, som kan sätta pris på miljöförstörande faktorer och som även kan visa på det nödvändiga sambandet mellan resursförbrukning och resursförnyelse? Det finns en obehaglig insikt, som än så länge är alltför litet beaktad. Den säger oss att om vi tar ut mer resurser än vad som nybildas, så är vi i ett längre perspektiv illa ute. Vi borde därför mer än nu tala om morgondagens samhälle – genom att reflektera över och ”hålla räkning” på vad vi har tagit ut, genomfört samt planerar att ta ut och genomföra i framtiden. Hur kan vi tala om den överhängande risken att vi som samhälle till sist inte kan backa, eftersom resursuttaget har varit så mycket större än de resurser som nybildas? Krisen uppstår, när vi kan hämta allt mindre ur ekosystemen; vi står då med den konsekvens som leder till kaos, eftersom själva livsförutsättningarna för människan (och alla andra varelser) har ändrats.

Ekonomerna talar åtskilligt om vad kapital och arbete kan producera men mindre om innebörden av den onda cirkel, där vi producerar mer för att kunna konsumera mer och därigenom håller igång den nuvarande samhällsapparaten. Kan en ökad produktion och tillväxt också ske genom vård, kultur och natur som miljö för rekreation? Klarar det demokratiska samhället en omställning i riktning mot ett till naturen/skapelsen mer varsamt förhållningssätt? Är ett mer tjänsteorienterat samhälle en del av den vision, som i sin tur kan underbygga och stödja framväxten av ett uthålligt/hållbart samhälle?

III. En förändrad samhällsinriktning – ett slags sammanfattning
Det tycks som om vårt nuvarande samhälle kan beskrivas som ett påfallande rationellt, ekonomiskt och mekanistiskt systembygge. Det tycks också som det föreligger ett tanketvång att skilja det materiella från det icke-materiella, det naturvetenskapliga från det andliga på ett sådant sätt att det motsäger skapelsens grundmönster; om inte det andliga/det icke-materiella perspektivet på ett naturligt sätt finns med i vår tolkning av det livsuppehållande systemet, fungerar inte vi människor som de "förvaltare"/medagerande som naturen/skapelsen har gjort oss till.

Exergibegreppet, som gått som en röd tråd genom seminariet, skapar struktur både i naturen och i vårt sätt att tänka om hur vi använder skapelsens samlade resurser. Skapelsen är både ett exergikapital, uppbyggt under årmilliarder, och en resurs som fortgående skapar nytt exergikapital. När industrisamhället ständigt ökar sin samlade konsumtion, blir resultatet att vi förskingrar naturens eget kapital. Slöseriet föröder det uthålliga samhällets grundläggande bas, det livsuppehållande systemet. Nyskapandet räcker inte till och det livsuppehållande systemets produktionsförmåga avtar i takt med ett allt större resursuttag.

Både skapandet och förbrukningen av naturresurser kan mätas och uttryckas i exergitermer. Sådana beräkningar visar att vårt nuvarande västerländska samhälle förbrukar mera exergi (resurser) från det livsuppehållande systemet (naturen/skapelsen) än vad det kan ge tillbaka. Ingenting kan bättre beskriva detta än naturen själv. Därför krävs en drastisk minskning av vårt samlade exergiuttag.

Det är omkring denna problematik, som det fortsatta samtalet borde föras bland både forskare, beslutsfattare och alla vi vardagsmänniskor som förväntas välja våra politiker – och därmed också den fortsatta samhällsinriktningen. Om demokrati skall beskrivas som att ”all makt utgår från folket”, har den enskilda människan genom sitt val ett tydligt ansvar för frågan om vad som sker med naturen/skapelsen, när resursuttaget och slitaget oupphörligt växer.

Symbolerna, orden, värderingarna är en del av vår egen självuppfattning. Den ständigt ökande tillväxten kan beskrivas som en avgud. Symbolerna, bilderna tolkar den verklighet där vi befinner oss – i bästa fall i en strävan mot ett nytt jämviktsläge. För att uppnå någon form av enhet i tolkningen av den verklighet som nu är vår, finns endast en väg: Det öppna samtalet i vänskap. Eftersom frågeställningarna är så angelägna med tanke på den gemensamma överlev-naden, är det viktigt att basen för dessa samtal blir så bred som det någonsin är möjligt. I det avseendet kan det universitet, som seminariet den 20/1 har fått vara, förhoppningsvis sätta en modell för hur framtida möten och samtal kan etableras.

Seminariet har understrukit vikten av att vi måste lära oss ett gemensamt språk som vi kan använda, när vi tillsammans skall tolka den nya komplexa verkligheten. Naturvetarna och ekonomerna har sina bilder för den verklighet som de arbetar med, filosofer har sitt språk och teologerna har sitt. Det nya är mötet mellan dessa olika grupper i medvetande om ett gemensamt ansvar för det som vi här kallat naturen/skapelsen – och inte minst vår egen, våra barns och våra barnbarns överlevnad.

Utan att förfalla till destruktiv pessimism eller negativ kritik bör rimligen det fortsatta samtalet fokusera på ett ifrågasättande av nuvarande miljömål i relation till tolkningen av hur vi förhåller oss till jordens exergikapital och dess exergilagrande förmåga. Ett sätt att praktiskt söka oss framåt mot en djupare förståelse för naturens/skapelsens sätt att skapa resurser och samtidigt göra oss till insiktsfulla och ansvariga medagerande (”goda förvaltare”) vore att verka för ett fullskaleprojekt i fråga om en lokal vattenrenings- och avfallshantering, där, som ett alternativ till nuvarande energislöseri, naturen själv tilläts uppgradera skräpet till nyttigheter i skapelsens eget kretslopp.

För alla som tror på det fortsatta samtalet som en nödvändighet har Sigtunastiftelsen och Sigtuna Exergigrupp tillsammans bokat in torsdagen den 12 maj 2005 – och då också tillsammans med dem som fastnade på väntelistan till dagens samtal.

För Sigtuna Exergigrupp/ Gustaf Delin och Gunnar Weman


hemsidesansvarig: annalena.pikas@bahnhof.se
sidan senast updaterad 26 januari 2005