Bo Nylunds inledning under USF:s panelen 14 januari: "Efter Köpenhamn, Klimat i våra Händer"
____________________________________________________________________
Ver-ulden - Människotiden

Vår planet, jorden har funnits till under 4,6 milliarder år. Under denna – efter människomått – ofantliga tidrymd har den åter och åter genomgått dramatiska  omvälvningar. Asteroider och meteoriter har slagit ner och omformat dess yta. Kontinentalplattor har glidit ifrån varandra eller kolliderat och därvid pressat upp väldiga bergsmassiv mot höjder såsom Himalayas. Vattenmassorna – haven – fanns från början inte. Det allra mest av jordens vatten tycks ha kommit från de isberg i rymden som vi kallar kometer och som slog ner på jorden i dess ungtid.

     Den atmosfär som vi och alla högre livsformer är beroende av – en blandning av kväve och syre i proportionen 5:1 - bildades ganska sent. Den är ett verk av de gröna växternas in- och utandning och hålls fortfarande  i gång genom att de pustar ut fritt syre i lufthavet och hämtar tillbaka från atmosfären den koldioxid varav de bygger  sina celler.

     Människosläktet är en nykomling på vår planet. Vi framträdde för omkring 200.000 år sedan enligt senaste forskning.  Låter vi jordklotets hittillsvarande historia liknas vid ett dygn, har vårt släkte funnit till under de sista 18 sekunderna av dess tjugofyra timmar. Tiden från Jesus födelse fram till nu blir vid denna jämförelse bara två hundradelar av den sista sekunden.

    I jämförelse med naturens krafter är människans förmåga liten. Vi kan tilt exempel knappast hindra nya istider. En ny sådan lär inträffa redan inom några tusen år. Den fara som hotar oss på mycket kortare sikt och som skulle kunna drabba alla som lever på jordens yta, är en klimatkatastrof. I detta fall är vi människor högst medansvariga. Här handlar det om de subtila och komplicerade strukturer som  skapat förutsättningar för högre livsformer på jorden.  Dessa strukturer har vi bevisligen redan tillfogat allvarliga skador. Hotet om en klimatkatastrof skulle kunna bli oss övermäktigt redan inom mindre än hundra år. Då kan ver-ulden närma sig sitt slut. Detta fornnordiska ord betyder människotiden.  Ordet finns kvar i svenskan, nämligen, nämligen världen.  När våra förfäder skapade ett begrepp för den stora helhet inom vilken vi framlever våra liv tänkte de temporalt (tidsligt), inte rumsligt. Världen i denna betydelse sträcker sig från det första människoparets tillblivelse till ”Midgårds” undergång i ”Ragnarök”. Midgård föreställdes som den inhägnade yta där människor, djur och växter kan leva – under visst beskydd av  gudarna i ”Asgård”.

     Det finns ganska många, bland dem också några forskare, som tonar ner detta riskscenario trots att FN:s klimatpanel i stort sett är enig om att hotet av en klimatkatastrof är högst verkligt. Dessa skeptiker pekar gärna på hur litet människans aktiviteter påverkar vår planet i stort. Den pågående uppvärmningen är, menar de, en helt naturlig variation i jordens atmosfär, som inte har mycket att göra med våra utsläpp av växthusgaser. Planeten Jorden kommer att klara sig själv. Detta är nog helt  sant i en bemärkelse. Planeten går inte under. Den har en framtid på mer än tre miljarder år. Då först förintas den i samband med solens dramatiska dödsprocess.  Men klarar sig världen i den ursprungliga betydelsen av detta ord? De strukturer som möjliggör att jorden erbjuder biotoper för högre livsformer är ganska sköra, ja så sköra att de kan gå sönder redan genom mänsklig brist på förutseende och vishet.

    I den bild vi nyss använde har människotiden varat de sista arton sekunderna av ett dygn. Hur mycket längre kommer den att bli? Ingen vet. Det mesta tyder dock på att den kan förkortas genom människans eget beteende, vår svårighet att ändra invanda konsumtionsmönster och genom envist fasthållande vid etablerade men synnerligen riskabla energi- och transportsystem.

     För många har klimatkatastrofen redan inträffat. Kriget i Darfurprovinsen är i grunden ett klimatkrig som redan skördat millioner människoliv. Flyktingströmmen från Afrika till länderna norr om Medelhavet har också sin bakgrund i förminskningen av de biotoper som människan behöver för sitt liv. Torkan, vattenbristen och  ökenspridningen bildar  redan nu en viktig del av bakgrunden till krig och samhällens sönderfall  på flera håll i världen.

    Vad händer om de väldiga glaciärerna i Himalaya smälter, något som enligt de mest pessimistiska prognoserna kan ha hänt inom mindre än trettio år? I dessa isdepåer är vatten för nästan hälften av jordens befolkning lagrad och tappas av genom floder som flyter ut i södra och östra Asien.  Hur skall de miljarder människor som bor i dessa regioner klara när de torkat ut. Vad händer om flyktingströmmar i miljontal söker sig till länder där det är möjligt att leva. Bygger vi murar och skjuter dem som försöker klättra över?

    Ansatser till den sortens aggressiva revirförsvar finns redan. Murar byggs. Vad blir det kvar av vår egen  mänsklighet  i  det slags kaos som  en storskalig klimatkatastrof skulle innebära?

     När vi talar om mänsklighetens hotande undergång betyder detta två saker. Vi kan mena vår fysiska förintelse. Vi kan också mena förlusten av mänskliga känslor, altruism och en humanistisk moral. Men dessa båda betydelser hänger samman. Vi klarar oss inte utan en inre rättskänsla och insikten om  vår existentiella samhörighet med hela vårt släkte och – i grunden – med varje enskild människa.

     Den fornnordiska myten ger kanske en antydan om detta samband: När den gode guden Balder, han som skydde allt våld och all blodsutgjutelse , dräptes genom Lokes list, randas  Ragnarök. Då räcker inte Tors råstyrka eller Odens list för att rädda Ver-ulden. Utan godheten  förintas Midgård och Asgård enligt den gamla myten.

     Men människosläktet är värt ett bättre öde än ett slut i moralisk förnedring. Det finns stora fonder av medmänsklighet och rättskänsla inom oss. Vem har väl någonsin själv mött en människa om vilken man med visshet vågar påstå att hon är ond? Men vi kan fastna i ideologiska, ekonomiska eller politiska strukturer och tankemönster där vi blir farliga för både oss själva och andra genom att inte ifrågasätta de system vi själva medverkar i.

    Det är inte för sent att undvika en dödligt farlig klimatkris. Ännu finns litet tid att styra bort från undergången och i stället välja en övergång  till ett ekologiskt vettigt sätt att bruka våra gemensamma resurser. Men tiden är kort.

     Allt avgörs inte på internationella klimatkonferenser på toppnivå. De är viktiga. De är nödvändiga men i sig inte tillräckliga förutsättningar för en god övergång. Härutöver krävs en sinnesändring hos oss alla, en effektiv självkritik. Rättskänslan, altruismen, vördnaden för livet och överhuvudtaget det etiska förnuftet är inte ting som erbjuds på marknaden. De finns som inre möjligheter inom oss själva och är det bästa vi äger i        vår egenskap av människor.

     Julens bild handlar om ett barn som föds i nattens timmar under himlens stjärnor. Det barnet kan vi göra till en sinnebild för alla de barn som föds nu, i vår egen tid. Det är dessa små som får ta konsekvenserna av de felsteg vi begår nu. Barnet får bära tyngden av våra skulder. För barnets skull måste vi göra bot och bättring och rädda den värld som det fötts att tillhöra. Så förvaltar vi vår återstående livstid på det sätt som är oss värdigt – och möjligt.
 
     BO NYLUND

Bo Nylund är teol. dr och lektor vid Uppsala universitet och ordförande för Örjansgården Agni.