Vår tro på människan, på politik, teknik och uthållighet

De flesta av oss vill leva trygga och bekväma liv. Så länge samhället, välfärdsstaten, det må vara demokrati eller diktatur, levererar det medborgarna eftersträvar, så länge litar de flesta på samhället och dess institutioner.

När politiker gör gällande att samhället är uthålligt, tror de flesta fortfarande på dem. Om man inte gör det, avfärdas man som pessimist, dystopiker och okunnig. Hur kan man betvivla människans förmåga att behärska naturen? Den enastående förbättring av levnadsförhållandena i samhället, som pågår sedan mitten av 1800-talet, är väl bevis för vad människan förmår? Varför skulle inte detta samhälle vara uthålligt?

Så länge vi tror att vi förädlar och skapar resurser, oroar vi oss inte för att resurserna skall ta slut. Vetenskap, teknisk utveckling med växtförädling, djurförädling, konstgödning och växtskyddsmedel är väl bevis för människans förmåga att behärska naturen och skapa resurser och mervärden? Att dessa konsumeras och bryts ned till avfall och föroreningar, oroar inte heller. Avfall och föroreningar hanteras ju med återvinningsteknik, reningsteknik och miljövård.

Trots detta har allt flera av oss svårt att bortse från att livsmiljön ändrar sig. Ett av många exempel är att koldioxidhalten i luften ökar och ändrar klimatet och därmed också livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Vår förmåga att behärska naturen ifrågasätts. 

För att behärska naturen, eller åtminstone bli oberoende av dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga, måste vi ha teknik för att omvandla alla avfall och föroreningar till resurser åtminstone lika bra och effektivt som de resursförnyande processerna i naturen.Växter, t. ex. en gran, omvandlar utspädd koldioxid från luften, vatten, närsalter och andra föroreningar och nedbrytningsprodukter till dels en levande gran och dels till syrgas, som avgår till luften. Granens verksamhet innebär dessutom att vatten, mark och luft renas från alla de ämnen som granen suger i sig och gör om till sig själv och till syrgas. Nedbrytningsprodukten från drivmedlet, d v s solljus, som granen utnyttjar, är spillvärme. Den ansamlas inte i livsmiljön som andra avfall, eftersom den strålar ut i världsrymden. 

För att bli lika tekniskt effektiva som granar och andra växter, måste våra solkraftverk suga i sig mer eller mindre utspädda nedbrytningsprodukter från omgivningen och tillverka sig själva av dem. Fabriker och personal för tillverkning av kraftverken skulle inte behövas och därför inte heller förbruka några resurser utöver solljus. Kraftverken skulle ju tillverka sig själva av föroreningar och andra nedbrytningsprodukter från omgivningen därför att solen lyser och det blåser och regnar på dem. Vidare skulle mark, luft och vatten renas från alla de föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, som kraftverken bygger upp sig själva av. Dessutom skulle kraftverken föröka sig också. Tills vi har utvecklat vår teknik till den nivån, är vi för vår existens beroende av naturen och dennas resursförnyande och livsuppehållande förmågor. De måste också vara uthålliga. Det kräver i sin tur att vi inte bryter ned naturen och dennas resurser snabbare än de återbildas via de resursförnyande processerna.

Industrisamhällets utveckling medför den mycket nedslående och ovälkomna konsekvensen att naturens livsuppehållande förmåga minskar. Hittills har det varit politiskt omöjligt, att ärligt klarlägga den situation, som vi därigenom manövrerat in oss i. Alla våra politiska partier har en socialpolitik näringspolitik och ekonomisk politik, som förutsätter större resursuttag från livsmiljön än vad som är möjligt, om den varaktigt skall tillhandahålla den livsuppehållande förmåga, som vi är beroende av för vår existens. Hur skall då samhället kunna bli uthålligt? 

Staffan Delin