Vetenskap och forskning i samhällets och demokratins tjänst.

Jorden är överbefolkad sedan mitten av 1800-talet, d v s den tidpunkt då vi började bryta ned livsmiljön med dess strukturer och andra resurser snabbare än de återskapas där. (resurser definierade som tillstånd  hos materian med större exergiinnehåll än omgivningens). Genom nedbrytningen omvandlas resurserna  till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter med lågt eller inget exergiinnehåll. Ett ex. är nedbrytning av fossila bränslen med syrgas från atmosfären till koldioxid och vatten, som "går upp" i omgivningen och således inte har någon kontrast gentemot denna och exergiinnehållet har då reducerats till noll. 

Vi kan tänka oss ett tillstånd hos miljön där den är alldeles homogen, utan kontraster och således utan exergi. Då finns givetvis inga levande varelser där, eftersom de skulle utgöra en kontrast gentemot omgivningen och således innehålla exergi. Liv är således omöjligt i en sådan miljö. 

Vi människor har kommit på idén att vi kan försörja oss genom att hämta resurser från omgivningen och fördela dem mellan oss, och vi använder pengar och politik som instrument för detta. Resurserna bryter vi sedan ned. Fenomenet kallas resursförbrukning. I debatten används också termer som "produktion" och "konsumtion" för att beskriva denna resursnedbrytning.

Industrisamhället kan ses som en "resursnedbrytningsmaskin", som vi använder för att bryta ned livsmiljöns strukturer och andra resurser till avfall och den maskinen driver vi med drivmedel. I  debatten kallas dessa för "energi". En del av denna "energi" kallas "icke förnybar energi" och  en annan del kallas "förnybar energi". Gemensamt för alla dessa drivmedel är att vi använder dem för att driva processer som bryter ned livsmiljön och omvandlar den och dennas resurser  till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter.

  Summan av kardemumman är att vi förbrukar exergi från livsmiljön och den kommer därigenom att bestå mer och mer av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, d v s exergifattig materia och allt mindre av resurser, d v s exergirik materia.

  Nu är vi mellan 7 och 8 miljarder människor som hjälps åt med att bryta ned livsmiljön och omvandla den till koldioxid och väldigt många andra exergifattiga nedbrytningsprodukter och därmed också avskaffa våra egna livsförutsättningar genom att ändra livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper.  Bl. a. ändras dess livsuppehållande egenskaper och livet, sådant vi känner det, hotas.

 Av politiska skäl kan man inte erkänna detta. Vilka väljare skulle stå ut med att höra sanningen och rösta på politiker som inte hymlar med den?

Våra politiker har i det läget valt att tillhandahålla tröst, framtidstro och utvecklingsoptimism. Deras budskap är att energi kan produceras och konsumeras och att vi använder den för att med vårt vetenskapliga - och tekniska kunnande, skapa resurser och mervärden. Den fysiska verkligheten med termodynamikens lagar, energins konstans och evighetsmaskinens omöjlighet är oförenlig med det politiska budskapet och har prioriterats bort och lämnats därhän i samband med att forskningen förstatligats och ställts i "samhällets och demokratins tjänst", d v s politiserats. I vetenskapens och sanningen namn tillhandahåller den numera diverse  politiskt tillrättalagda, trösterika och hoppingivande utsagor. Ett ex. är en artikel  i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 1984- 04-21, av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson som ansvarade för forskningsfrågorna i regeringen. Han skriver där: "Det går att skilja bra forskning från medelmåttig. Vi måste ställa krav på kvalitet":

Självklara friheter
Ibland skymtar i den forskningspolitiska debatten föreställningen att samhällets engagemang i forskning skulle äventyra forskningens frihet.

Som jag ser det har forskningens frihet flera dimensioner. En första förutsättning är att forskare fritt skall kunna föra fram resultat och slutsatser och att dessa granskas enligt vetenskapliga kriterier. En annan del av friheten, som många forskare ser som sin plikt, är att faktiskt ge offentlighet åt resultaten. En tredje komponent gäller möjligheter att fritt få välja metod och forskningsuppgift, dvs att få resurser och möjlighet att forska om vad man själv vill. I formell mening är alla dessa friheter självklara. Även i praktiken låter de sig i stor utsträckning förverkligas".

Ingvar Carlssons uttalande är intressant att jämföra med en rapport från Riksrevisionsverket med titeln "Styrning av högskolans forskning" (Diarienummer 1982:189). Denna rapport är befriad från mycket av den politiska retorik som utmärker Carlssons uttalande och andra mera officiella politiska dokument. Där brukar frågan om den statliga och politiska styrningen av forskningen uppfattas som känslig. Möda brukar därför läggas ned på att dölja hur stark denna styrning i själva verket är. På sin höjd talas det där om "samhällets inflytande". Officiellt brukar också anspråken begränsas till att gälla vilka forskningsområden som skall gynnas. Detta är dock inte fallet i ovan nämnda rapport från Riksrevisionsverket, där staten f ö genomgående kallas för "statsmakterna". I rapporten framhålls t o m att revisionsprojektets syfte är, att på grundval av fallstudier, analysera hur forskningen styrs inom högskolan genom vissa av de styrmedel som står statsmakterna till buds och som direkt eller indirekt påverkar högskoleforskningens inriktning och resultat. Det slutliga syftet är just att uppnå vad som kallas en "effektiv" styrning av forskningen. 

Problemet med forskningens frihet avfärdas även här redan i inledningen genom att forskningen påstås vara fri i den bemärkelsen att forskarna själva får välja forskningsområde och metoder för att lösa de ställda problemen, men här sägs också att statsmakterna dock har ett övergripande "ansvar" för inriktningen av den forskning som bedrivs med stöd av statliga medel och sedan står det inte mera om forskningens frihet. I de officiella politiska dokumenten brukar det också stå mycket om forskningens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. För skams skull brukar det också stå någonting om att forskningen har betydelse även på andra sätt. 

Statsmakternas ökade intresse för forskningen och av olika sätt att styra och kontrollera densamma, hänger naturligtvis intimt ihop med den allt mera betydelsefulla strategiska roll som forskningen spelar och med de förväntningar som finns i samhället på at via forskningsresultat stimulera den ekonomiska utvecklingen. Högskolans kritiker har också sedan länge ironiserat över att denna skola alltmera drivs efter mönster av en industriell koncern. 

Verksamhetens inriktning planeras t ex av ledningen och arbetet utförs av en alltmera proletariserad forskarkår, varefter resultatet av verksamheten, efter kontroll, slussas ut till avnämarna via särskilda forsknings-informationsavdelningar. 

I den ovan nämnda rapporten från Riksrevisionsverket sägs det utan omsvep, att högskolan, från styrningssynpunkt, bör kunna ses som en koncern, där de enskilda enheterna visserligen fortfarande är skilda juridiska enheter, men där en av enheterna, moderföretaget, behärskar de andra enheterna inom koncernen genom att skaffa sig bestämmanderätten över dem. En central myndighet i förvaltningskoncernen bör ha stora möjligheter att påverka besluten på såväl central som lokal nivå. Denna myndighets styrka bygger på en central position i beslutssystemet, nära departementet och på att den har tillgång till överlägsna utredningsresurser i jämförelse med övriga beslutsorgan, menar Riksrevisionsverket. 

I den fortsatta debatten om Sveriges framtida energiförsörjning diskuterades inte vidare huruvida det vore lämpligt att omsätta mera energi eller inte. De forskare och andra, som fick "friheten" att yttra sig i massmedia, var eniga om att en ökning av energiomsättningen vore nödvändig, om välfärden och ekonomin skulle kunna förbättras. Vissa nyanser tilläts dock i bedömningen av hur mycket och hur fort ökningen av energiomsättningen skulle ske. 

Referens: 

Ingvar Carlsson i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 1984. 04.21, "Det går att skilja bra forskning från medelmåttig. Vi måste ställa krav på kvalitet

 

Staffan Delin.