Skriften på väggen.

Mene mene tekel u-farsin... var, i Bibelns Daniels bok (5:25), de ord, som vid den babyloniske konungen Belsassars gästabud skrevs på väggen av en fritt svävande hand och som inte kunde tydas, förrän profeten Daniel ,på konungamoderns råd, hämtades. Han läste och tolkade budskapet: 

Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

Denna sägen kan, oavsett sanningshalt, användas för att varna. Beträffande varningar för naturens minskande resurser och försämrade livsuppehållande förmåga, har varningar inte saknats. 

Våra politiska partier har ambitionen att göra samhället uthålligt, men förstår de vilken utmaning detta är? Deras politik pekar på att klimatförändringarna uppfattas som grundproblemet och inte bara som ett av många symptom på ett mycket allvarligare problem, som består i att livsmiljöns livsuppehållande förmåga sviktar. Det problemet löses inte med att uppnå parisöverenskommelsens mål om klimatet.

För att samhället skall bli uthålligt, måste naturens livsuppehållande förmåga vara tillräckligt stor för att uthålligt livnära jordens befolkning, som nu uppgår till mera än 7 miljarder människor. Om livsmiljöns livsuppehållande förmåga inte är stor nog, kommer befolkningen att minska. Minskningen kommer att fortsätta tills livsmiljöns resurser inte bryts ned snabbare än de förnyas.

Livsmiljön, är ett självorganiserande dynamiskt system med förmåga att förnya sig via resursförnyande processer där (jämför Fig 1). Ett ex är växternas fotosyntes, med vars hjälp växterna omvandlar koldioxid, vatten och andra nedbrytningsprodukter, till sig själva, och därmed också till mat, ved och andra resurser, som vi och andra varelser livnär oss med.

Så länge som alla nedbrytningsprodukter som bildas när resurser bryts ned, omvandlas tillbaka till resurser igen, kan livsmiljön hålla sin sammansättning och sina egenskaper konstanta Detta är i sin tur en förutsättning för dess livsuppehållande förmåga. Sedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet, hämtar vi ut och bryter vi ned mera resurser från livsmiljön än den förnyar. Det leder till resursutarmning där och till att den förorenas och förgiftas av nedbrytningsprodukter, som inte omvandlas tillbaka till resurser. Det medför att livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Bl a minskar dess livsuppehållande förmåga, vilket hotar livet på jorden,.som ju är beroende av att denna livsuppehållande förmåga upprätthålls.

Samhällets uthållighet är således beroende av att livsmiljöns livsuppehållande förmåga är uthållig. Denna förmågas uthållighet är i sin tur beroende av att livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hålls konstanta inom tillräckligt snäva gränser.

Vårt problem är, att vi i industrisamhället försörjer oss på att hämta och bryta ned mera råvaror, drivmedel och andra resurser från livsmiljön än vad den återbildar. Lika allvarligt är att livsmiljön förorenas av nedbrytningsprodukter och att detta ändrar dess sammansättning och egenskaper. T ex koldioxid ändrar luftens sammansättning och klimategenskaper, allehanda föroreningar ändrar egenskaperna hos mark och vatten, utfiskning, överavverkning av skog och artutrotning, minskar livsmiljöns biomassa och livsuppehållande förmåga. 

En trovärdig politik för att att göra samhället uthålligt, måste således hejda nedbrytningen av livsmiljön och främja dess livsuppehållande förmåga. Denna måste bli tillräckligt stor, för att uthålligt livnära jordens befolkning.