Regeringens politik är inkonsekvent och motsägelsefull.

Enligt lagen (Miljöbalken kapitel 1, § 1 och kapitel 2, § 5) krävs hållbar utveckling där återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas och så att ett kretslopp uppnås. 

Kretslopp uppnås när såväl den rök som alla övriga nedbrytningsprodukter som bildas, när råvaror och andra resurser från livsmiljön används för energiutvinning, produktion och andra verksamheter, omvandlas tillbaka till resurser igen och så att livsmiljöns sammansättning och egenskaper, hålls konstanta. Detta är i själva verket en grundförutsättning för att livsmiljön skall tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden är beroende av för sin existens.

Lagens krav innebär att resursnedbrytningen, mätt i termer av exergi, inte i längden, får vara större än resursförnyelsen i livsmiljön och det har politiska  implikationer.

  • I Sverige är resursnedbrytningen större än resursförnyelsen sedan mitten av 1800-talet. Politiska och andra beslut om investeringar, arbetstillfällen och sysselsättning i resursnedbrytande verksamheter,  strider mot Miljöbalken kapitel 1, § 1 och kapitel 2, § 5 och måste  därför begränsas. om resursnedbrytningen inte, över tid, skall vara större än  resursförnyelsen i livsmiljön.
  • Samhällsutvecklingen måste inriktas på ökad förnyelse och minskad nedbrytning av livsmiljön och dennas resurser. 
  • Den tekniska utvecklingen måste inriktas på  resursförnyande teknik och processer och den ekonomiska utvecklingen måste inriktas på att öka resursförnyelsen  och minska resursnedbrytningen i livsmiljön.

 

                                              Staffan Delin