Om uthållighet.

Social och ekonomisk uthållighet förutsätter att dagens 7,5 miljarder människor på jorden, har tillräckligt med resurser för att tillfredsställa sina behov. Till skillnad från den övriga livsmiljön saknar Industrisamhället resursförnyande förmåga och är därför beroende av de resursförnyande processerna i den övriga livsmiljön. Resursförnyelsen där måste vara uthållig och ha tillräcklig kapacitet för att kompensera resursnedbrytningen i industrisamhället, annars raseras både den sociala - och den ekonomiska uthålligheten. 

Industrisamhällets stora svaghet är, att det alltsedan mitten av 1800-talet, bryter ned mera resurser än livsmiljön förnyar och därmed försämras också livsmiljön och dess livsuppehållande förmåga.

Den politik som förs sedan länge har prioriterat bort livsmiljöns livsuppehållande förmåga till förmån för "ekonomisk tillväxt" och industrisamhällets expansion, d v s till förmån för allt större resursuttag och nedbrytning av livsmiljön.

Till följd av parisöverenskommelsen 2015, skall nedbrytningsprocesserna i samhället i framtiden drivas med andra drivmedel än fossila bränslen. Detta för att minska koldioxidutsläppen och "rädda klimatet". Det betyder att processerna för nedbrytningen av resurser och av livsmiljön skall drivs med kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, solkraft, bioenergi och annan, s k alternativ energi. Konsekvensen blir lika fullt att livsmiljöns livsuppehållande förmåga försämras och därmed också försämra den sociala och ekonomiska uthålligheten. 

Staffan Delin