Industrisamhället och naturens livsuppehållande förmåga.

Tankemönster och verklighet.

Enligt förhärskande tankemönster i vårt samhälle skapar vi resurser, mervärden, och välfärd genom att förädla råvaror från naturen med vårt arbete och vårt tekniska och vetenskapliga kunnande. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen har medfört ett ekonomiskt välstånd, som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig och detta tankemönster kundetyckas var bekräftad av verkligheten, ända tills miljöstörningar indikerade att det inte stämmde.

Industrisamhället får konsekvenser

Så länge som befolkningen försörjde sig på jordbruk, jakt och fiske, fanns inte dagens miljöproblem. Då var man medveten om, att om man tog ut, förbrukade och bröt ned naturens resurser snabbare än de förnyade sig, drabbades man av resursbrist, svält och andra umbäranden. Befolkningen och resursuttagen från naturen hölls därför inom ramen för dennss resursförnyelse.

Industrialiseringen ändrade detta.Ved ersattes med fossila bränslen och skogsråvaran kunde användas till annat. Mekaniseringen av jordbruket och fossila bränslen som drivmedel, minskade behovet av hästar och oxar. Odlingsmark kunde frigöras för produktion av livsmedel åt oss människor. Industriell produktion av konstgödsel och genetisk manipulation, s k förädling av växter och djur, ökade livsmedelsproduktionen ännu mera. 

Framtiden såg ljus ut. Människors framtidstro och utvecklingsoptimism nådde nya höjder och befolkningen växte. I början var lyckan stor hos både allmänhet och politiker. Man trodde att människan hade gjort sig till herre över naturen. Målet blev att anpassa det befintliga till det nya. Dessvärre missade man att beakta konsekvenserna av att naturens sammansättning och egenskaper ändras när dennas resurser bryts ned snabbare än de förnyas. 

Alla ämnen som tillförs livsmiljön och de nedbrytningsprodukter, som bildas där, men inte omvandlades till resurser igen, ändrar miljöns sammansättning och egenskaper. Därtill kommer att man bortsåg från att människans samlade kunnande måste vara av tillräckligt hög kvalitet.

Livsmiljöns livsuppehållande förmåga minskar.

Uttagen av resurser från naturen ökade i takt med att industrisamhället expanderade. I sin egenskap av livsmiljö, tillhandahåller denna natur de resurser och den livsuppehållande förmåga, som livet på jorden beror av för sin existens. 

Sedan mitten av 1800-talet tas mera resurser ut från livsmiljön och bryts ned, än vad som förnyas där. Följden är att både mängderna och halterna av nedbrytningsprodukter ökar i miljön och det medför problem. Klimatförändringarna är ett exempel. När luftens sammansättning ändras p g a att koldioxidhalten i den ökar, ändras också klimatet. 

När nedbrytningsprodukter, ofta kallade avfall, föroreningar och utsläpp, ökar i livsmiljön minskar resurserna i motsvarande grad och livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Bl a minskar dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga. 

Det kan förvisso invändas att resursförnyelsen tenderar att öka när halterna av nedbrytningsprodukter ökar i livsmiljön, men ökningen motverkas av att de resursförnyande processerna fungerar sämre när livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Till detta kommer att resursförnyelsen aktivt hindras med miljövårdsåtgärder. Ett ex är avloppsreningsverken. De hindrar nedbrytningsprodukterna i avloppsvattnet från att omvandlas till nya resurser igen i form av alger, planktonorganismer fisk och annan biomassa. 

Det motiveras politiskt med att vattnet blir grumligt av att organismer växer där och att sjöar och vattendrag växer igen. Myndigheterna har därför bestämt att tillväxten av organismerna i vattnet skall hindras med fosfatsvält. Det livsviktiga näringsämnet fosfat fälls därför ut i reningsverken med fällningskemikalier och bildar slam som avskiljs.

 De kommunala avloppsreningsverken kan därför uppfattas som en mångmiljardinvesteringav skattebetalarnas pengar, som minskar livsmiljöns resursförnyande, och livsuppehållande förmåga.

Staffan Delin