Energi, politik och naturens livsuppehållande förmåga.

I den fysiska verkligheten är det biologiska processer som tillhandahåller livsuppehållande förmåga. Naturens sammansättning och egenskaper måste hållas konstanta om dess  livsuppehållande förmåga skall upprätthållas. Naturen och dennas resurser måste därför förnyas i samma takt som de bryts ned. Dessutom måste förnyelsen bestå i omvandling av de nedbrytningsprodukter som bildas, till nya resurser igen.

 

Efter genomläsning av samtliga partiprogram konstaterar jag att det finns en stark tro på att industrisamhället och investeringar i industri och infrastruktur skapar resurser. Åtgärder för att minska utsläpp av koldioxid indikerar en tro på att klimatet försämras av koldioxidutsläpp. Strävandena att ersätta de fossila bränslena med andra drivmedel indikerar en tro på att det är koldioxid från förbränning av fossila bränslen som är det egentliga problemet och att användningen  av andra drivmedel är lösningen. Visst har klimatet betydelse, men minskade koldioxidutsläpp räcker inte för att upprätthålla naturens livsuppehållande förmåga och att denna  förmåga sviktar, är det egentliga problemet.

 

I naturen, men inte i industrisamhället, finns processer som drivs med solljus och som omvandlar avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, till resurser. T. ex. en växande gran suger i sig koldioxid och vatten och däri lösta ämnen från omgivningen och omvandlar dem till dels en levande gran och dels till syrgas, som avgår till luften. Detta renar naturen från alla de ämnen, (avfall, föroreningar och utsläpp) som granen tillverkar sig själv av. och luftens syrgasförråd förnyas. Industrin, saknar denna resursförnyande förmåga. Den bryter ned och förbrukar resurser från naturen och spyr ut nedbrytningsprodukterna i naturen via skorstenar, avloppsledningar och avfallshantering. Trots detta finns en tro på att industrin och den teknik som används där, förädlar råvaror och skapar resurser och mervärden.

I den fysiska verkligheten är det biologiska processer som tillhandahåller livsuppehållande förmåga och har de tekniska prestanda som krävs för att förnya resurser ur avfall och ge naturen livsuppehållande förmåga. Jämför nedanstående figur. Jämför "Hur långt kan den tekniska utvecklingen drivas"Länk: exergiakademin.se/Teknisk_utveckling_red.pdf. och nedanstående figur.



Detta villkor har inte uppfyllts sedan i mitten av 1800-talet. Alltsedan dess bryter vi, i industrisamhället, ned naturen snabbare än den reparerar sig och återskapar sina resurser, men detta har hittills sopats under mattan i samhällsdebatten. För att naturen uthålligt skall tillhandahålla sin livsuppehållande förmåga, måste resursnedbrytningen minska avsevärt. Det problemet löses inte genom att fortsätta denna nedbrytning som hittills, men driva den med. kärnkraft, vindkraft, solkraft, biobränslen och ”alternativ energi” i stället för med fossila bränslen. I sin egenskap av självorganiserande dynamiskt system ställer naturen in sig så att resursnedbrytningen och resursförnyelsen där blir lika stora. Så länge som de inte är lika stora, ändrar sig naturen. Industrisamhällets expansion har medfört att naturen bryts ned och ändrar sig alltsedan mitten av 1800-talet och därför minskar dess livsuppehållande förmåga. Vi väljer själva hur vi vill ha det. Skall vi prioritera fortsatt nedbrytningbrytning av naturen snabbare än den förnyar sig? Eller skall vi hålla nedbrytningen inom ramen för resursförnyelsen där och ge oss själva och livet på jorden möjlighet att överleva? Vad svarar våra politiker och andra ansvariga instanser?Staffan Delin