Ekologisk uhållighet?

Vägar till hållbara vattentjänster  

Betänkande av Utredningen om hållbara vattentjänster 

Stockholm i maj 2018 Anders Grönvall 

/ Sara Linde Mats Johansson Åsa Talvik 

Kommentar.

Hur definierar utredarna ekologisk hållbarhet? På sidan 13 skriver de: "För att vara ekologiskt hållbar ska hanteringen av spillvatten inte leda till övergödning och inte till spridning av kemikalier och smittämnen."

Blir det verkligen ekologiskt hållbart då? Ekologiskt hållbar hantering av spillvatten innebär att allehanda ämnen, inklusive kemikalier och smittämnen i vattnet, omvandlas till resurser i form av bl a planktonorganismer skaldjur och fisk, via resursförnyande processer där och denna omvandling kan knappast ske utan att föroreningarna, avfallen och "utsläppen" först släpps ut i miljön.

Beträffande "övergödningen" är den uttryck för att nedbrytningsprodukter omvandlas till resurser i form av biomassa. Att sjöar och vattendrag "växer igen" och att "syrefria" och "döda bottnar" uppstår, är tecken på nybildning av fossila bränslen, nybildning av malmer och andra avgiftningsprocesser, som ökar den ekologiska hållbarheten 

Hanteringen av alla nedbrytningsprodukter i livsmiljön, vanligen kallade föroreningar, avfall och "utsläpp", måste rimligen innebära omvandling av dem till resurser igen via resursförnyande processer i livsmiljön. Koldioxid och andra nedbrytningsprodukter måste släppas ut i livsmiljön, om resultatet skall bli resursförnyelse rening av livsmiljön beträffande allt som omvandlas till resurser. Bristande uthållighet orsakas av att livsmiljöns resurser bryts ned snabbare än de förnyas och av miljövårdsåtgärder, som hindrar resursförnyelsen, t ex av avloppsreningsverk.

Ekologisk hållbarhet förutsätter att resursförnyelsen är minst lika stor som resursnedbrytningen i livsmiljön och så, att dennas fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper varaktigt överensstämmer med vad livet på jorden är biologiskt anpassat till och beror av för sin existens.

Kretslopp innebär omvandling av nedbrytningsprodukterna till nya resurser igen. I annat fall är kretsloppet inte slutet och livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper förändras, med de konsekvenser som detta för med sig. 

(Resurser, resursförnyelse och resursnedbrytning måste också mätas med fysiska mått, t ex i exergitermer. Pengar och ekonomiska termer fungerar inte, eftersom de är relaterade till hur människor fördelar resurser mellan sig och saknar vederbörlig förankring i den fysiska verkligheten)

Utredarna har missat att minskningen av fosfathalten i avloppsvattnet hindrar omvandlingen av föroreningarna till nya resurser och därmed resursförnyelsen i livsmiljön och den ekologiska uthålligheten.

 

Staffan Delin