Avloppsrening och naturens livsuppehållande förmåga

I mitten av 1900-talet kunde man se hur fekalier, toalettpapper, döda katter, kondomer, blöjor och allsköns snusk kom ut genom avloppsrören och hamnade i sjöar och vattendrag. Det irriterade människor och något måste göras åt eländet. Man skarvade på avloppsrören så att de mynnade längre ut. Man försåg en del rör med galler för att fånga upp grövre avfall. Så småningom kom avloppsreningsverken. Stränderna blev trevligare. Det återstod att hindra vattnet från att bli grumligt av alger och andra organismer som växte där. Det problemet löstes genom att hindra organismernas tillväxt med fosfatsvält, genom att ta bort fosfatet i vattnet på kemisk väg.

Vattnet blev klart och det såg rent ut. Reningsverken och reningstekniken utmålades som en stor miljöpolitisk och miljöteknisk framgång, men problemet man hade löst, var att osynliggöra det egentliga problemet. Detta består i att naturens livsuppehållande förmåga sviktar p g a aktiviteterna i industrisamhället. och det problemet kvarstår således och det förvärras.

Reningsverken renar inte vattnet.annat än med avseende på fosfat och en del annat, som hamnar i det slam, som bildas i dem. Andra föroreningar bryts bara ned till nya föroreningar och följer med i det vatten, som rinner ut från reningsverken. Därtill kommer att naturens livsuppehållande förmåga minskar. Det beror på att organismerna i vattnet hindras från att omvandla föroreningarna till nya resurser, bl a i form av organismernas egen biomassa genom fosfatsvälten.

Avloppsreningsverken kan därför uppfattas som en bluff, ägnad att lura människor att tro, att reningsverken är bra för naturen och detta trots att dennas livsuppehållande förmåga minskar. Den bluffen har, genom åren, kostat skattebetalarna enorma summor. Sedan en tid tillbaka utnyttjas den också som politiskt maktmedel för att tvångsansluta fastigheter till de miljöskadliga kommunala avloppsreningsverken, trots att fastigheterna i fråga har avloppsvattenrening som ökar naturens livsuppehållande förmåga.

Staffan Delin