Är de kommunala avloppsreningsverken bra för miljön och samhället?

Vi har bra miljölagar i Sverige som framsynta politiker tagit fram. Men utan alla miljö- och hälsoskyddsinspektörer runt om i landet, hade flera av dem inte gjort så mycket nytta., skriver  Anders Grönvall, regeringens särskilde utredare om hållbara vattentjänster i Dagens Samhälle 9 maj 2018

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kommunerna-behover-stod-i-avloppsarbetet-21976

Sätter man in avloppsreningsverken och deras sätt att fungera i både sitt historiska och sitt ekologiska sammanhang, är det svårt att hålla med Anders Grönvall.

När industrialismen bröt igenom i mitten av 1800-talet, öppnades nya perspektiv för människor. Med teknikens hjälp blev det möjligt för dem att hämta och bearbeta resurser från naturen i en dittills oanad omfattning och de befriades från det gamla jordbrukssamhällets begränsningar.

Människor, som blivit överflödiga på landsbygden i och med att jordbruket mekaniserades, flyttade in till städerna och till försörjning med industriarbete.

Industrin växte. Mer och mer råvaror drivmedel och andra resurser hämtades från naturen, d v s livsmiljön, som är ett självorganiserande dynamiskt system och som drivs av det solljus, som det växelverkar med. 

Resurserna bearbetades i industrin och omvandlades dels till industriprodukter och dels till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter. Dessa skickades ut i livsmiljön i form av rök, aska, vattenföroreningar och andra avfall, som samlades på avskrädeshögar och avfallsupplag. Industriprodukterna bröts också ned och blev till avfall och föroreningar när de konsumerades och förbrukades.

Till en början fungerade det. Så länge som växter, mikroorganismer, svampar, och djur i livsmiljön omvandlade föroreningarna tillbaka till resurser igen, i form av bl a sig själva, syrgas i luften och renade vatten från allt som de tillverkade sig själva av, förnyades livsmiljöns resurser i samma takt som de bröts ned. Livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga upprätthölls på det sättet.

I takt med att industrisamhället expanderade ökade uttagen av resurser från livsmiljön och därmed ökade också nedbrytningen av dem. Mängden avfall och föroreningar ökade i livsmiljön och behovet av resursförnyelse ökade i motsvarande grad. Livsmiljön, i sin egenskap av självorganiserande dynamiskt system, svarade med att öka den. 

Detta tog sig bl a uttryck i att sjöar och vattendrag växte igen, när avloppsvattnets innehåll av avfall och föroreningar omvandlades till biomassa genom ökad tillväxt av alger och andra organismer i vattnet. Detta blev grumligt och oaptitligt. Inte sällan uppstod luktproblem när organismerna i vattnet förbrukade det lösta syret där och syrebrist uppstod. Biomassa började jäsa till bl a naturgas och andra kolväten. (D v s att fossila bränslen förnyades.)

Detta uppfattades dock som miljöförstörelse. För att hejda den infördes bestämmelser om fosfatbegränsning i vattnet från avloppsreningsverken. Det uppstod fosfatsvält, som hindrade organismerna i vattnet från att växa.

Resultatet blev att resursförnyelsen minskade i livsmiljön och att de avfall och föroreningar, som inte omvandlas till nya resurser, ansamlas där. Koldioxid är ett av många ex. Livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga minskar således samtidigt som uttagen och nedbrytningen av resurser från livsmiljön ökar till följd av ekonomisk tillväxt och industriinvesteringar. De kommunala avloppsreningsverken förvärrar miljöförstörelsen genom att hindra resursförnyelsen.

Den samlade bedömningen blir att det behövs en bättre politik, bättre miljölagar och resursförnyande avfallshantering och avloppsrening.

Staffan Delin