Handlingsprogram för uthållighet.

Kåre Olsson 7 aug 2020

Under den här rubriken vill jag lyfta fram några uppgifter som jag anser helt nödvändiga att bearbeta för att man skall kunna åstadkomma en samhällsförändring i uthållig riktning. Det är viktigt att inte agera så att man endast gör förändringar inom rådande samhälleliga mönster. Det gäller att förstå själva innebörden av den situation som människan befinner sig i. Den förståelsen kan inte överlåtas till några specialister, likgiltigt vilka de än är. Det måste till en bred samhällsprocess. En jämförelse med demokratins införande och industrialismens genombrott är högst motiverad.

En riktning kan pekas ut på ett tidigt stadium. Den kan sedan användas för att bedöma olika detaljförslag till agerande. Därmed blir vägen mot uthållighet inte ett genomförande av ett gigantiskt projekt, utan en process som utvecklas successivt, men åt ett givet, om än till en början, något diffust håll.

Vad bör vi således göra?

1. Beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt.

Vi baserar våra liv och den samhälleliga utvecklingen på orealistiska föreställningar. Detta leder till ett glapp mellan förväntningar och faktiska möjligheter. Situationen kan liknas vid ett pyramidspel. Vi som lever nu och är med på ett hyfsat tidigt stadium, kan ta ut vinster, men de som kommer efter kan inte detta. Frågan blir hur man kan få gehör för en utveckling, där upplevda kortsiktiga nackdelar för oss (i förhållande till förväntningarna) accepteras som förutsättningar för långsiktiga fördelar för våra efterkommande?

Verklighetsbeskrivningen måste utvecklas med deltagande av alla slags vetenskapliga inriktningar. Det handlar inte om naturvetenskap enbart.

Uthållighet behöver definieras, och ett förslag kan vara att fokusera på framtida generationers valfrihet. Vi kan inte veta vad våra efterkommande faktiskt vill, men vi kan sträva efter att deras handlingsfrihet inte skall vara mindre än vår. Just nu agerar vi precis tvärt emot ett sådant förhållningssätt.

Ytterligare en del i verklighetsbeskrivningen gäller relationen mellan individ och kollektiv. Vi utvecklar en allt större individualism, vilket till slut innebär att demokratin inte kan upprätthållas. Niels Buur Hansen skriver om detta:

”Jeg vil definere demokratisk kompetence som evnen til att bære spændingen mellem det individuelle/private/specifikke og det samfundsmæssige/offentlig/almen. Den demokratiske kompetence er identisk med, att individet kan opretholde og beherske denne spænding. Vi kan da tale om en indre relation eller dialektik - om man vil - mellem individualitet og fællesskab. Opretholdes spændingen ikke, selvstændiggøres de to poler i spændingen og forvandler sig til individualisme og kollektivisme. Den demokratiske kompetence afløses da af en totalitær identitet.”

N. Buur Hansen, Diskursanalyse, demokrati og folkeoplysning, Forskningsprojektet: Voksenuddan nelse, folkeoplysning og demokrati, Forskningscenter for Voksenuddannelse Danmarks Lærerhøjskole, København, 1999, p.4.

Demokratin skall således ses som ett förhållningssätt, inte ett tekniskt system för beslutsfattande enbart. Vi har inte tillräckligt bearbetat frågan om demokratins möjligheter att fungera, när resurserna inte tillåter ständigt ökande förbrukning.

Grunderna i verklighetsbeskrivningen måste bli allmänt accepterade. Detta är en gigantisk bildnings- och utbildningsuppgift. Just nu tror inte jag att det finns något viktigare. Vi lever på en dröm och bör vakna upp snarast möjligt. Det är inte troligt att alla vill veta. Det kan finnas ett aktivt motstånd mot en korrekt verklighetsbeskrivning. Därför är det viktigt att inte endast fokusera på faror och nackdelar. Å andra sidan får man inte låtsas som om det vore en ganska liten uppoffring att övergå till uthålliga samhällsfunktioner. Det finns många sådana förväntningar som inte kan uppfyllas.

2. Låta ekonomin handla om hushållning och människans grundläggande behov, inte ökande förbrukning och kortsiktig vinstmaximering.

Dagens ekonomi, både regelverk och praxis, handlar om fiktiva värden och har frikopplats från den materiella världen. En återgång till en real ekonomi är nödvändig.

Ekonomin fungerar inte enbart som ett verktyg i samhället. Den skapar i praktiken en parallellvärld som ges överhöghet över den materiella världen, och som styr vad vi gör rent faktiskt. Man kan göra tankeexperiment och fundera över hur vi skulle agera om räntan vore negativ, eller om vi faktiskt fick betala för förbrukning av naturens nyttigheter.

Ekonomisk tillväxt ses som något självklart, men alltför sällan diskuteras frågan om vad det är vi mäter. Mätmetoderna tar inte hänsyn till vare sig utarmning av naturresurser eller ökande sociala spänningar. Problemet med ekonomin är inte att den växer, men hur den gör det.

Förändringarna inom ekonomins område handlar både om andra ekonomiska mål och om andra ekonomiska verktyg. Detta gör att uppgiften är mycket komplex.

3. Formulera samhälleliga mål.

Vi har egentligen inte några tydliga samhälleliga mål. Individer har mål, men knappast samhället utom möjligen på ett övergripande och diffust vis. Vi har organiserat oss och utvecklat kompetenser på skilda sätt i samhället, men inte tydligt visat vad vi skall använda kapaciteten till.

Den här uppgiften bör utgå från mycket grundläggande frågor. Dessa utgör verktyg för att klara ut vad vi egentligen vill. Sådana grundläggande frågorna uppmärksammas knappast alls. Sannolikt bör de formuleras på nytt och ställas brett i samhället. Därmed funnes det möjligheter att avkräva svar från dem som har politisk makt.

Det vore välgörande om humanister gav sig in i detta område. Att förutsättningarna för våra liv och samhällen undergår starka förändringar och att vi byggt samhällsfunktioner på orealistiska föreställningar borde skapa frågor hos humanister i första hand. Det duger inte att förhålla sig fåkunnig eller likgiltig inför detta, eller att se detta som ett område för natur- och samhällsvetare.

Mötet mellan humaniora och politik är sannolikt minst lika viktigt som det mera utvecklade mellan teknik och politik. Samhällsutvecklingen har uppenbarligen styrts av vad vi tror oss kunna göra, mera än av vad vi borde göra.

4. Peka ut en riktning för förändring.

När vi vet vilka övergripande mål vi vill uppnå är det dags att peka ut en samhällelig inriktning som rimligen kan leda oss närmre målen. Att endast ange mål och inte peka på en väg att nå dem kan resultera i att vi beskriver en utopi som inte är möjlig att uppnå. Anger man en riktning tvingas man konfrontera målen med den aktuella situationen. Då kan man se både möjligheter och svårigheter. Riktningen måste således föreslås med hänsyn till vår verklighetsuppfattning, och de arbetssätt som är möjliga såväl organisatoriskt och ekonomiskt, som opinionsmässigt. Denna uppgift kan ses som politisk i grunden. Enighet kan möjligen nås om en principiell inriktning men skiljaktigheter om vilka medel som skall användas kommer att uppstå. Här kan man jämföra med demokratins införande, där det fanns motsvarande skillnader.

Politik handlar om att skapa verklighet, inte att administrera ett samhällssystem. Dessvärre är det mera av administration än systematiskt samhällsbygge som många av dem som har politiska uppdrag numera ägnar sig åt. Det vore en värdig uppgift att tydligt peka ut en samhällsinriktning som är förenlig med livets grundläggande förutsättningar och bygga konkreta politiska förslag som överensstämmer med den inriktningen. Frågor om det framtida samhället skall kunna besvaras av människor med politiskt ansvar. De har begärt att få makt och att företräda oss. Då har vi rätt att ställa större krav på dem i detta avseende än vi gör idag.

5. Investera i uthålliga funktioner och teknik.

Ett systematiskt samhällsbygge inriktat på uthålliga funktioner är vad som krävs. Ett sådant kan utgöra en långsiktig ekonomisk motor. Detta motsvarar den enorma omdaning som industrialismen ledde till, men med tydligare och långsiktigare förutsättningar.

Industrialismen genomfördes med möjligheter att ständigt öka den samhälleliga energi- och materialomsättningen. Den nya förändringen måste bygga på hushållning inom givna ramar. Detta är en mycket större utmaning, och kan inte klaras av tekniker och ekonomer enbart. Det gäller att grundläggande förstå att det handlar om ett historiskt unikt globalt samhällsbygge.

Det är aningslöst att tro att en förändring av detta slag kan åstadkommas utan tydliga och skarpa verktyg. En klar ansvarsfördelning och en tillräckligt kraftig styrning är nödvändiga. Det måste fattas beslut som tillåts verkar över en lång tid. I annat fall kan trovärdigheten i förändringen minska.

En förändring av detta slag kan ses som en investering i nya funktioner. Den måste genomföras innan oljebrist, miljöstörningar eller liknande ger alltför litet handlingsutrymme. Det handlar om att byta inriktning, från att söka möjligheter att bibehålla nuvarande förbrukningsökning men driven av andra energikällor, till att uppnå största nytta från tillgängliga resurser. Detta är en teknisk omdaning visserligen, men i än högre grad en tanke- och attitydmässig förändring.