Tillvarons hemligheter som ett tilltal
Exergigruppen, Sigtuna 2006-05-17
Gunnar Weman


Det som jag nu skall säga är en mycket liten ersättning för vad biskop Martin Lönnebo skulle ha bidragit med. Han upptäckte med sitt sätt att se på tillvaron att hans hustru hade en större bemärkelsedag, som han tidigare hade lovat familjen att han skulle fira med dem ”på annan ort”. Han framför därför sin hälsning och har lovat att i glädje över vårt sätt att arbeta komma nästa gång vi kallar honom.

I sin tankeväckande bok Van Goghs rum. Människans mognad (2005) hänvisar Lönnebo direkt till Exergigruppen. Som en bild för eftertanken i existensens inre rum lånar han stolen i van Goghs rum. Han låter den presumtiva läsaren att slå sig ner där för ett samtal om tillvarons hemligheter. Lönnebo skriver: ”Osynligt vid varje vägval finns Frågan, insiktens tecken, som är Människans fråga: Vad är min kallelse. Fast nutidsmänniskan är skeptisk finns det, tror jag, i djupet av varje själ en aning om ett an-rop från Något eller Någon. Viljan till mening är vår innersta drivkraft på randen till Intet”.

Som så många andra noterar Lönnebo att vi lever av det som vi människor har gemensamt, alltså naturen/skapelsen. Han använder bilden av ett skepp för vår gemensamma resa: ”Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta att borra hål i botten, fördärva seglen och kasta bort kompassen utan följder”. Vad skall vi göra? Lönnebos svar är entydigt: Skeppets räddning måste komma först.

Det har väl i och för sig många sagt på många olika sätt. Inför oron att tillvaron är hotad, vill man göra något. Partierna uttrycker det i olika åtgärdspaket. Det som då inträffar är att så länge dessa åtgärder inte präglas av en helhet, som djupast sett har sin grund i de avgörande värderingarna, flyttas resursuttagen runt som brickor i ett spel. Det alldeles avgörande som Lönnebo pekar på är samhörigheten, ömsesidigheten, alltings och allas beroende av varandra. I en brevväxling nu i veckan före detta seminarium konstaterar Solveig Lindholm att vi utifrån ett sådant här perspektiv behöver tala med varandra om hur vi kan etablera ”socialt anständiga samhällen” som i närhet, livsstil och omsorg fungerar i samstämmighet med de naturgivna begränsningar som råder i tillvaron. Mot gruppens eller individens egoistiska strävanden vill hon mana fram känslan för ”den ultimata samhörigheten”.

Till tillvarons hemligheter hör alltså att allt hör samman och att allt bildar en helhet vare sig vi vill det eller inte. Utmaningen är därför att orka se sambandet mellan vad vi tar ut av tillvaron och vad som händer med denna tillvaro runt omkring oss. Helhetstänkandet – eller om vi så vill det holistiska perspektivet – är det allt avgörande i det paradigmskifte, som Exergigruppen söker tydliggöra. Den förre kyrkoherden i Sigtuna, Per Larsson, har som teolog bland annat drivit kurser vid olika teologiska lärosäten i Sydostasien i vad han kallar ekologisk teologi. Begreppet försoning vidgas till att omfatta människans samlade förhållande till tillvaron. Anropet gäller uppgiften att leva försonad med skapelsen i dess helhet. Handlar vi enögt eller oöverlagt, så är det något i tillvaron som går snett. ”Människan dör av bröd allena, hon är till sin art bärare av ansvar och värden”, säger Lönnebo. Det är den insikten som enligt både Larsson och Lönnebo gör människan till en andlig, reflekterande varelse.

Det är som sådana andliga, helhetsinriktade människor som jag menar att Exergigruppen, bland annat genom Staffans envisa upprepande av fakta, ger sig i kast med termodynamikens grundlagar, försöker tolka tillvaron, samtalar om ansvar och ifrågasätter uthålligheten i de program för livsmiljön som i stort presenteras av de politiska företrädarna. Så länge den politiska debatten upprepar sitt mantra om ökad materiell tillväxt, nya reformer, större lönsamhet, konkurrens uttryckt i prestation behövs en motrörelse som talar ett annat språk om att det finns något större och mera sant. Det utmanar naturens förnedring och vår inre människas andliga missväxt. När Philippe reflekterar över samhällsutvecklingen hävdar han att den måste gå hand i hand ”med ett helande av oss själva och skapelsen. Vår främsta uppgift är inte att exploatera skapelsen för egen del utan att [söka] läka det som skadats” – alltså en form av kosmisk försoning!

Det finns i bibeln en liknelse om hopandets förbannelse (Luk. 12:13 ff). Den handlar om en rik kornbonde som byggde allt större lador för sina samlade rikedomar. Till sist var det så mycket att han nöjd skulle börja njuta av livet. Det var då  - i hopandets höjdläge - som han drabbades av en röst som sade: Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det? ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud”, när det gäller att leva ett försonat liv i omsorg. I varje fall för mig är den här mardrömmen och den efterföljande konklusionen en samhällskritik på högsta nivå för den som är beredd att lyssna in mot tillvarons eget anrop. Eller med Lönnebo: ”Det förefaller fortfarande vara goda tider för Jagiskheten, Orättfärdigheten, Högmodet, Girigheten, Likgiltigheten...Svartsynen, Hyperkritiken, Lättjan. Ja allt detta onda som ständigt skiftar namn och skepnad likt våra datavirus”. Inte bara den enskilda människan utan också alla vi som samhällsgemenskap kan vara så inkrökta i oss själva att vi blir fartblinda i förhållande till vår egen tillvaro och vad den tål av fortsatta och växande resursuttag.

Häromveckan genomförde Sigtunastiftelsen ett seminarium om Olov Hartman, direktor här på kullen 1948-1970. Som diktare, teolog och samhällsdebattör talade också han om tillvarons överlevnad. Han såg framför sig den fria, ansvariga människan som i respekt för tillvarons hemligheter rörde sig med vördnad i tillvaron. Allt var för honom – liksom för Lönnebo –  en helhet. Gränsen mellan andligt och världsligt var genombruten. Ingenting kunde vara så världsligt att det inte hörde samman med Gud. Därmed var också tid och evighet en helhet: ”Evigheten får rum i en sekund men är större än universums historia. Människan kan inte mäta evigheten, men hon kan erfara den, ty det finns inga evighetsur, men det finns evighetsvarelser”.

Tillvarons hemligheter riktar på det här sättet sitt anrop mot oss som människor. Eftertanken och reflektionen måste få ha sin plats i prestationssamhället. När rationaliseringar och storskalighet går så långt att ömsesidigheten förloras, då växer krav på småskalighet och närhet. Närbutiken kontra stormarknaderna är ett exempel. Rationaliseringarna av antalet mejerier och brödtillverkare med åtföljande ökande transporter är ett annat exempel.

När Exergigruppen arbetar med obalansen i fråga om resursuttagen i skapelsen har det slagit mig att den diskussionen egentligen går hand i hand med vad som händer i vårt samhälle i synen på människan. Som samhälle är vi ju beroende av att vi håller samman värderingarna av tillvaron som helhet. Socialetikern Anne-Marie Thunberg påpekade på sin tid att humanitet inte är ”ett kulturellt plusvärde utan själva blodomloppet i en fungerande samhällsgemenskap”.

Vår uppgift är att uppöva humaniteten och respekten för tillvarons hemligheter. Där finns en livskraft som ger oss hjälp att inte bara överleva utan också skapa i mänsklig ömsesidighet.

På den här kullen hade man ett framtidsinriktat program mitt i de svårigheter som man noterade. Det programmet sammanfattades i orden: Alltså arbetar vi vidare. När vi börjar inse med ett visst mått av vånda att djup ropar till djup i tillvaron, då kan också vi idag säga ”Alltså arbetar vi vidare”...

Det är skapelsen i sin helhet som på något märkligt sätt lyssnar efter vår livshållning. Eller än en gång med Martin Lönnebo, som ju skulle stått här i talarstolen: ”Detta årtusende kommer att pröva halten i vårt svar, som vi är ensamma om bland jordens alla varelser att ge”.

G W-n.