Dokumentation
Vid Exergigruppens samtalsdag den 22 november 2006, Sigtunastiftelsen


”Hur mycket shopping tål världen?”

Anförande av Anders Wijkman vid Konsumentföreningens i Stockholm 90-årsjubileum ”Konsumera mera?” tisdagen 19 september 2006.

(Anders Wijkman är Europaparlamentariker och ledamot av Exergigruppen i Sigtuna)

Det spontana svaret på frågan är ”inte mera, snarare mindre!” Den samlade konsumtionen i världen har nått sådana nivåer att det avfall och de restprodukter som genereras inte bara ger lokala skador utan påverkar livsförutsättningarna negativt på jorden i sin helhet. 
 Vi måste komma ihåg att utvecklingen av industrisamhället skedde i en värld som var radikalt annorlunda än dagens. Befolkningen var många gånger mindre, efterfrågan på materiella resurser likaså. Natursystemen upplevdes som oändligt stora jämfört med människans aktiviteter. Det var i denna miljö som de ekonomiska modeller växte fram som ännu idag dominerar tänkandet och handlandet. När Adam Smith 1776 skrev sitt standardverk ”Wealth of Nations”, hade man inom naturvetenskapen ännu inte upptäckt att materian är uppbyggd av atomer. Inte heller kände man till termodynamikens lagar, som bl a lär oss att materian är oförstörbar men samtidigt att all omvandling av energi och råvaror sker till priset av avfall och restprodukter.
 När ekonomin och befolkningen i världen vuxit snabbt har efterfrågan på energi och material ökat i motsvarande grad. Naturen och ekosystemen utsätts för ett ständigt ökande tryck. Priset vi betalar är en rad bristfenomen. De tydligaste exemplen på obalansen mellan ekonomin och ekologin är klimatförändringen, skogsskövlingen, jorderosionen, utfiskningen, den allt allvarligare bristen på färskvatten i ett ökande antal regioner samt den gradvisa uppbyggnaden av giftiga substanser hos både människor, växter och djur.

 Det finns många sätt att illustrera problemet. Det allra tydligaste är sannolikt via klimatförändringen. Våra samlade utsläpp av växthusgaser överstiger naturens förmåga att absorbera dem och följden har blivit en utveckling mot ett allt instabilare klimat. Om inte de totala utsläppen av växthusgaser planar ut och böjer av nedåt inom kort – ledande klimatforskare talar om att vi har 10-15 år på oss – kommer vi inte att kunna undvika mycket dramatiska förändringar, sk dangerous climate change. Exempel på sådana är att glaciärerna på Grönland och/eller Antarktis smälter snabbt , och höjer havsvattennivån en eller ett par meter under innevarande sekel, att tundran i Sibirien och Alaska värms upp och avger stora mängder metangas – en mycket potent växthusgas – vilket kommer att snabba på klimatförändringen ytterligare, att Amazonas torkar ut eller att Golfströmmen mattas av och drastiskt förändrar klimatet i vår del av världen.
 
 Ett annat bevis på vår kollisionskurs med naturen och, vad jag vill kalla, de livsuppehållande systemen är den stora forskarrapport – Millenium Ecosystem Assessment - som presenterades hösten 2005.  Där hade över tusen forskare från världens alla hörn analyserat status för de olika ekosystemen i världen. Från regnskogar och våtmarker till korallrev och fiskebestånd. Slutsatsen är att minst 60% av dessa ekosystem överutnyttjas och är på väg att utarmas. Det går att hålla på så ett tag, men på sikt är det med Naturkapitalet precis som med ett vanligt bankkonto. Man kan i längden inte ta större uttag än räntan, dvs tillväxten.
 
 Problemet är att vi får dåligt med signaler från ekosystemen när dom överutnyttjas eller också reagerar vi inte på rätt sätt. Priset på fisk har visserligen gått upp kraftigt under senare tid, men det har inte påverkat konsumtionen i nämnvärd riktning. Jag vet för övrigt att det är få konsumenter som aktivt efterfrågar fisk som fiskats på ett uthålligt sätt. Problemet försvåras av att det inte finns några internationella avtal som reglerar fisket. Inte ens på EU-nivå, där det borde fungera, har man lyckats komma överens om att sänka fiskekvoterna till den nivå som forskarna förordat. Många av medlemsstaterna vill fortsätta ta upp så mycket fisk som möjligt. En förklaring är att länder som Spanien har många hundratusen personer i fiskenäringen och är rädda för att dessa skall förlora jobben. Att alla dessa fiskare en dag blir helt utan jobb när fiskebestånden kollapsat vill man helt uppenbart inte ta till sig.
 Ekosystemen levererar inte bara produkter som spannmål, virke eller fisk. Dom svarar också för s k ekosystem-tjänster – dvs det arbete som ekosystemen gör för att rena luft och vatten, bygga upp nya resurser av restprodukter, assimilera CO2 etc.  Problemet är att när ekosystemen överlastas märker vi inte detta i form av ökade priser på marknaden. Oljepriset – för att ta ett exempel - har inte rusat i höjden p g a att havet och växterna inte längre förmår absorbera alla de växthusgaser som vi genererar. Det är helt andra orsaker som styr oljepriset.
 
 Slutsatsen är att när det är ont om miljöutrymme eller olika viktiga ekosystem överutnyttjas fungerar inte marknadens så omskrivna ”självreglering”, dvs vi får dåligt med prissignaler som uppmuntrar hushållning eller utbyte mot alternativa resurser. För de allra flesta eko-systemtjänster finns därtill inga substitut och aldrig så mycket pengar på banken räcker ofta inte för att återställa eller reparera en uppkommen skada!
 
 Ytterligare ett sätt att värdera människans påverkan på miljön är genom att mäta våra ”ekologiska fotavtryck”. Arbetet går ut på att uppskatta hur stor biologisk yta som olika länder behöver för att upprätthålla sin livsstil. Utgångspunkten är den yta på jorden som är biologiskt produktiv – ungefär 22 %; 18% på land och 4% i den del av havet där växt-och djurlivet är produktivt. Resterande 78% utgörs av glaciärer och biologiskt ointressanta delar av världshaven.
 Den totala produktiva ytan på jorden är ungefär 11, 5 miljarder hektar. Den utnyttjas till att producera mat, bomull, gummi, virke etc. och för att ta hand om olika restprodukter – f f a CO2 – och göra nya resurser av dessa. Beräkningen av våra ekologiska fotavtryck fångar inte in alla aspekter på vår livsföring. Utsläppen av tungmetaller och giftiga kemikalier till exempel – som ekosystemen inte kan bryta ned och som skadar deras produktiva förmåga – finns inte med. Men fotavtrycket ger ändå en hygglig bild av i vilken mån konsumtion och livsstil stämmer överens med den biologiska kapaciteten.

 Vad gäller oss européer kan man säga att vi levde inom ramen för vad ekosystemen kunde klara av fram till slutet av 1960-talet. 1961 svarade EU-länderna för 12% av världsbefolkningen och vi utnyttjade 10% av jordens biologiskt produktiva yta till vår konsumtion. Idag har vi bara 7% av befolkningen men våra behov på jordens biologiska kapacitet har fördubblats till 20%. Om vi ser till amerikanarna och deras anspråk på planetens resurser är diskrepansen än större. Den här utvecklingen är naturligtvis inte hållbar – framför allt inte i ett läge där många utvecklingsländer växer snabbt och ställer ökade krav på miljöutrymmet.

 De flesta ekonomer av facket hävdar enstämmigt att lösningen på miljöproblemen främst ligger i ökad ekonomisk tillväxt av traditionellt slag. Så länge ett land är fattigt, så går resonemanget, anser man sig inta ha råd att satsa på miljöförbättringar. När ekonomin däremot växer frigörs både ekonomiska resurser och ny och bättre teknik kan utvecklas.
 Det ligger naturligtvis en del i detta resonemang. Indira Gandhi framhöll redan vid miljökonferensen i Stockholm 1972 att ”fattigdomen är den allra värsta formen av förorening” (”Poverty is the worst form of pollution”). Men det innebär samtidigt inte att tillväxt av vad slag som helst är positiv utifrån miljösynpunkt. En tillväxt som steg för steg bryter ned det livsuppehållande systemet är på sikt omöjlig. Det är en sådan typ av tillväxt som vi tyvärr hänger oss åt för närvarande.
 Om det för övrigt var så att miljöproblemen med någon slags automatik reducerades i och med ökande tillväxt skulle inte Europas ekologiska fotavtryck ha fördubblats sedan 1960-talet, och ett land som USA skulle inte svara för de i särklass största utsläppen av CO2 per capita. Vi har både i Europa och USA framgångsrikt reducerat många av de lokala miljöproblemen, men vi har istället bidragit till att öka på den globala miljöförstöringen.

 Vi har alla hamnat i fällan att tro att allting i livet kan reduceras till en fråga om hur mycket pengar som generas. Jag har självfallet inget emot pengar. Men pengar är ingenting annat än en smart uppfinning av människan, för att underlätta handel och olika transaktioner. Som mätinstrument har pengar allvarliga begränsningar, eftersom deras värde hela tiden förändras. Pengar som måttstock kan således inte jämföras på samma dag med tex längd eller vikt. Till detta skall läggas att så länge som miljökostnaderna inte finns med i den ekonomiska redovisningen ägnar vi oss åt falsk bokföring.
 Kinas utveckling illustrerar detta väl. Ekonomin där växer med 9-10 % per år och har gjort så under lång tid. Levnadsstandarden har ökat för stora grupper, men till det uppenbara priset av stora miljö-och hälsoskador. Experterna talar om att kostnaderna för dessa uppgår till minst 8 % av BNP och att de snabbt ökar. Då skall anmärkas att i denna uppskattning Kinas bidrag till klimatförändringen inte är medräknad.

 ”Hur mycket shopping tål världen?”
 Som Ni alla märker befinner vi oss på ett sluttande plan, och orsakerna till de problem vi står inför är kopplade till formerna för tillväxten i ekonomin och våra konsumtionsvanor. Titta i Er garderob - jeansen från Korea, skjortan från Thailand, finskorna från Italien och gymnastikskorna från Kina. En allt större del av maten importeras från exotiska platser - mango och sockerärter året om från Kenya, biff från Brasilien eller Nya Zeeland.  Snittblommor flygs in i stora kvantiteter dygnet runt från Afrika och Colombia.  
 Lägg till detta vår allt större mobilitet och resande. Vad gäller resor är det för många inte längre bara fråga om en resa till solen på vintern utan dessutom weekendresor till Paris, London och New York samt semesterresor till allt avlägsnare orter. En flygresa tur och retur till New York innebär mellan ett halvt och ett ton CO2 för varje person. Till detta skall läggas utsläppen av kväveoxider och vattenånga, som beräknas ge ett bidrag till klimatpåverkan som är dubbelt så stort som koldioxiden.
 För att sätta in klimatpåverkan från flygresan till New York i sitt sammanhang kan vi jämföra med vad utsläppen av växthusgaser per capita borde ligga på för att stabilisera klimatet – ungefär 2 ton CO2 per person och år. Det innebär alltså att denna enda resa har ätit upp lågt räknat halva min kvot av CO2 på ett år. 
 När vi är inne på resandet får vi inte glömma bort turismen. Turismen är härlig men den vållar också problem. Rader av tjusiga hotell byggs idag i ekologiskt känsliga områden. Tag Thailand, där vi vet att hotell etablerats på stränderna i områden som är utsatta inte bara för tsunamis, utan även för mer normala stormar och översvämningar. Där hotellen nu ligger fanns förut mangroveskogar, som gav ett gott skydd mot stormarna och därtill var lekplatser för både fisk och skaldjur.
 Det är enkelt att räkna hem kalkylen för hotellet. Ofta är det en utländsk investerare som bygger anläggningen och sedan plockar hem överskottet. Det är svårare att räkna hem kalkylen för vad det betyder att mangroveskogen står kvar. Värdena är många – som skydd mot stormar och översvämningar, som lekplats för fisk och skaldjur, som brännved för lokalbefolkningen mm. Problemet är att hotellet handlar om privatekonomi medan en bevarad mangroveskog mer handlar om kollektiva nyttigheter, sk public goods.
 
 Trafik och transporter är en viktig del av konsumtionen. Bilen ger en rad fördelar. Men frågan är varför påverkan från bilismen på den fysiska miljön och på atmosfären måste vara så negativ?
 EU skall enligt Kyoto-protokollet minska CO2-utsläppen mellan 1990 och 2012 med – 8%. Vi ligger hyggligt till inom alla sektorer för att klara målet utom för trafiken. Där rusar utsläppen i höjden. Trafikutsläppen ligger idag mer än 30% över utsläppen för år 1990. Orsakerna är flera: att bilarna fortfarande är alltför bensinslukande, att andelen alternativa bränslen fortfarande är låg, att alltför många människor kör stora bilar – gärna stadsjeepar – och att många av oss kör allt längre distanser. En stadsjeep drar ungefär tre gånger mera bränsle än en Toyota Prius. Jag frågar mig hur någon stadsbo ö h t kan motivera innehavet av en jeep?!
 Vi svenskar brukar ofta berömma oss om att ligga före på miljöområdet. Vad gäller utsläpp från trafiken har vi dock inget att vara stolta över. Sverige har EU:s i särklass mest bensinslukande bilpark – runt 190g CO2/km i snitt. Som jämförelse kan nämnas att en Toyota Prius innebär ungefär 120 g CO2/km.
 
 Vi har alla fått lära oss att frihandel är bra. Och så är det på många sätt. Genom att utnyttja vad vi är bra på jämfört med andra länder, kan handel med olika varor länderna emellan öka den totala välfärden. Så har det också fungerat. Sverige har byggt mycket av sitt välstånd på export. Världshandeln uppvisar för övrigt en fenomenal utveckling under efterkrigstiden. Handeln har ökat från 58 miljarder dollar år 1948 till nära 7,300 miljarder dollar år 2003!
 Men det finns ett allvarligt problem i sammanhanget och det är att miljökostnaderna i samband med handeln som regel inte reflekteras i priserna. Vi köper i allt större utsträckning produkter som tillverkats långt borta från vårt land, inte sällan i tillverkningsprocesser som är starkt miljöskadliga. Priserna är låga och det gynnar oss alla. Men priserna är låga därför att de inte talar sanning. Miljö-och transportkostnaderna finns inte med i kalkylerna. Många sociala kostnader är också lämnade utanför. Läs reportagen om produktionen i många företag i Kina. Förhållanden som många gånger är sämre än i Dickens England.
 Många företag tjänar stora pengar på den snabba tillväxten i låglöneländerna och den låga inflationen. Vi skall f ö inte tro att den större delen av de pengar som konsumtionen genererar hamnar i produktionslandet. Herald Tribune hade nyligen en artikelserie där dom visade att mindre än 30% av priset vi betalar för en Nike-sko hamnar i Kina. Resten hamnar hos mellanhänder i USA eller Europa. Om vinsterna av denna verksamhet gick för att specifikt adressera olika miljöproblem och ställa om produktionsapparaten till något mera miljöanpassat vore det bra. Men så är det som regel inte.
 Handelsutbytet leder till allt flera transporter och de stör miljön och klimatet, inte minst via snabbt ökande mängder av CO2. Vi har massor av exempel på vad jag kallar nonsenshandel. En del förklaras av varierande arbetskraftskostnader, men det är bara en del av förklaringen. Mineralvatten och glass till exempel transporteras fram och tillbaka i Europa och man kan fråga sig till vad nytta? Fisk och räkor fångas i en del av världen och transporteras över långa avstånd för att rensas och sedan transporteras tillbaka till fångstplatsen för att säljas.
 Mineralvatten för resten; Vi som bor i Sverige har inget behov av mineralvatten. Kranvattnet är av bättre kvalitet och ungefär 1.000 gånger billigare. Och tillverkning och distribution av vatten på butelj bidrar naturligtvis till miljö-och klimatpåverkan.
 För att gå tillbaka till frihandeln. Självklart tror jag på den som princip, men den måste förändras så att långt bättre hänsyn tas till de miljömässiga och sociala kostnaderna.

 ”Hur mycket shopping tål världen?”
 Jag hoppas att jag med dessa exempel visat att konsumtionen ingalunda är problemfri. Vi kan inte fortsätta att år efter år öka omsättningen av energi och material samtidigt som den ekologiska basen krymper. Det går ett tag men inte i längden. Jag brukar använda en metafor: ”Man kan köra fort och accelerera sin bil även när det är litet bensin kvar i tanken”. Och det är precis det som händer nu – i förhållande till klimatet, fisket, skogarna, vattenförsörjningen o s v
 Vi skulle möjligen kunna fortsätta konsumera som vi gör om vi var en miljard människor på jorden. Men vi är 6,5 miljard och kommer inte att plana ut förrän på en nivå mellan 8 och 9 miljarder människor. Hela diskussionen om folkökningen är för övrigt bisarr. Paul Ehrlich och Georg Borgström varnade tidigt för folkökningen. De fick inte rätt i alla sina prognoser, men det är ställt utom allt tvivel att den snabba ökningen – en sexdubbling på mindre än 200 år, och mer än en fördubbling sedan jag gick i skolan – ställer oss inför enorma problem på sikt. För vi kan ju inte säga till befolkningen i utvecklingsländerna att den standard vi tillägnat oss inte är till för dem!
 Med dagens konsumtionsmönster skulle vi behöva minst 3-4 planeter jorden för att försörja alla människor på jorden på samma nivå som vi har i Europa. Och vi har bara en planet jorden.

Så vilka är lösningarna?
 Först vill jag påminna om att hela denna diskussion om konsumtionen och miljön på intet sätt är ny. Redan August Strindberg engagerade sig hårt i dessa frågor. Han skrev engagerat om att produktionen skulle inriktas mot människans sanna behov och han var ytterst kritisk mot affischering och reklam som, enligt hans mening, enbart hade som syfte att skapa behov hos människorna.
 Debatten var extra kraftig på 1970-talet, delvis som en konsekvens av Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser”. Lars Ingelstam och Göran Bäckstrand skrev en provokativ och mycket uppmärksammad artikel på temat ”How much is lagom?” och föreslog både att köttätandet och bostadsytan per person skulle begränsas. Författarna har i dagarna kommit ut med en efterskrift där frågorna ånyo analyseras. Denna efterskrift är ett av bidragen till en stor konferens i Uppsala i Hammarskjöldfondens regi imorgon och på torsdag.
 Det går naturligtvis inte att sätta ett lock på konsumtionen. Men det borde gå att driva utvecklingen från en kultur som domineras av slit-och-släng, låga priser och volymtänkande till en kultur dominerad av kvalitet och respekt för ekosystemens integritet. Det är, vill jag understryka, en väldig skillnad i miljöpåverkan mellan olika typer av konsumtion, mellan hur jag använder mina pengar. Vissa områden sticker ut mer än andra: det gäller bostäder och byggande, resor och mobilitet, livsmedel och textilier. Låt oss koncentrera intresset där och göra vad vi kan för att minska belastningen.
  Låt mig avslutningsvis ge förslag till ett program för annorlunda och mera ansvarsfull shopping:

1. Vi måste förändra utbildningen på alla nivåer så att människor får en fair chans att se hur ekonomi och ekologi hänger ihop. Fortfarande utbildas universitetsekonomer utan att lära sig elementa om hur ekosystemen och klimatet fungerar. Ekonomerna måste förstå att det ekonomiska systemet är en del av Naturens system – och inte tvärtom.

2. Marknaden är bra på mycket. Men den är inte bra på att väga in faktorer som miljö-och klimathänsyn. Vi måste göra om ekonomins ramverk så att miljökostnaderna blir tydliga och integreras i marknadspriserna. Det är inte bara en fråga om att sätta pris på föroreningar av olika slag, utan också att ge ett värde åt det vi kallar för ekosystem-tjänster. Det är inte lätt, men det finns ingen ursäkt att låta bli.
 Till bilden hör också att vi måste sluta att tala om tillväxt enbart i kvantitativa mått. Tillväxten har ett innehåll och det är kvaliteten vi är intresserade av, inte kvantiteten. Det blir alltmera absurt att hävda och tro att livskvalitén ökar i ett land bara därför att konsumtionen ökar. Komplettera eller ersätt BNP med ett kvalitetsmått.

3. Vi måste mäta handelsutbytet inte bara i pengar utan även redovisa de sociala och miljömässiga konsekvenserna. Om vi gjorde så skulle mycket av nonsenshandeln upphöra. Vi skulle också få en starkare preferens för livsmedel som är producerade inom regionen.
 Vi tänker inte på det, men det allra mesta av energiinnehållet i våra livsmedel idag är olja, inte solenergi - upp emot 80%. Transporterna är en viktig del av detta. När nu oljan blir dyrare finns det alla skäl att omvärdera organisationen av livsmedelsförsörjningen.

.4. Vi måste kraftigt uppmuntra effektivitet i resursanvändningen. Det finns massor att göra. En viktig bok kom ut för mer än tio år sedan. Författare var Ernst v Weisszaecker och Amory Lovins. Titeln var ”Factor Four”. Författarna visade att det redan då fanns teknik på alla viktiga områden i samhället för att minska resursanvändningen med en faktor 4, dvs öka effektiviteten i användningen av energi och material med 4 gånger. Den snabba utvecklingen på IT-området gör att möjligheterna är mycket goda i form av intelligenta processer, dematerialisering, smarta hus, ersätta resor med videokonferenser etc.
På EU-planet har vi räknat ut att det går att spara minst 20% av energianvändningen på ett kostnadseffektivt sätt. Den analysen gjordes vid ett oljepris på 20 dollar per fat. Potentialen är säkert dubbelt så stor idag. Forskare vid Linköpings Universitet har visat att det går att kapa 40-50% av elanvändningen med enkla åtgärder i de allra verkstadsföretag.
 Tag en detalj på energiområdet, sk standby loss. Vi har alla massor av apparater i våra hem och på kontoren som står i väntläge. Mikrovågsugn, TV-apparater, video, datorer osv Beräkningar visar att mer än 10% av elanvändningen i ett hushåll går till detta. Helt i onödan, eftersom apparaterna kan tillverkas så att standby-förlusterna är minimala. Men ingen har tänkt på detta.
 En ljusglimt i diskussionen om energi består i att solen varje dag ger 10.000 gånger mera energi än vad vi gör av med i våra samhällen. Problemet är att solinstrålningen är gles. Men det borde naturligtvis gå att nyttiggöra denna stora energimängd långt mera effektivt än idag.
 Genom effektivare tillverkningsprocesser och apparater och genom större ansträngningar för att återvinna och återanvända material kan stora miljövinster göras. För att detta skall ske måste normer etableras och tydliga incitament erbjudas både på tillverkningssidan och i konsumentledet.

5. Vi måste lära oss att imitera naturen. Jag arbetar sedan länge nära en amerikansk forskare – Janine Benyus. Hon har skrivit en fantastisk bok. Titeln är ”Biomimicry”. Hon pekar där på rader av exempel på hur vi kan lära av hur ekosystemen. Termiterna tex. bygger sina boningar i öknen. Men dom har ingen luftkonditionering och det klarar dom genom en ytterst sinnrik konstruktion av kanaler i lodrät riktning där det blir självdrag och den varma luften vädras ut. Kall luft får dom genom att den varma luften kyls ned i den kallare jorden under marken.. Byggnader i flera afrikanska länder tar nu efter denna teknik. Ett annat exempel är olika vattendjur som utsöndrar ett speciellt ämne som gör att dom kan fästa på stenar i vattenmiljö. Detta ämne är inte giftigt och kan ersätta olika sorters lim och klister.

6. Vi måste lära oss mera om hur den specifika konsumtionen påverkar miljö och klimat. Vi känner till de stora trenderna i form av klimatpåverkan och ekologiska fotavtryck. Men vi vet fasligt litet om detaljerna. Miljöförvaltningen i Stockholm har initierat ett spännande projekt på temat ”Konsumera smartare”. Under ledning av Martin Saar har man det senaste året följt konsumtionsvanorna hos ett antal hushåll med avseende på koldioxidinnehållet.  Undersökningen är inte färdig ännu men jag har inför detta föredrag fått titta litet på siffrorna. Vi visste redan att el och värme i våra bostäder var en stor post, transporter likaså. Den stora överraskningen är att konsumtionen av livsmedel svarar för ungefär en tredjedel av CO2-utsläppen. Projektet i Stockholm är mycket intressant och kommer att lära oss mycket om hur vi kan minska påverkan genom våra konsumtionsval.

7. För att kunna göra mera medvetna val behöver informationen bli många gånger bättre. Vi har i Sverige en hyggligt effektiv miljömärkning, men i stora delar av världen – även på EU-nivå – är den ett skämt. Vad som behövs är livscykelanalyser så att vi som konsumenter dels blir klara över en produkts miljöpåverkan från ”vaggan till vaggan”. Notera att jag inte säger från ”vaggan till graven”. Målet måste nämligen vara att så stor del av restprodukterna som möjligt blir nya produkter eller återförs till kretsloppet.
 Som konsument måste jag också få information om den uppskattade livcykelkostnaden för en apparat. Annars finns det risk att många väljer bort den något dyrare hushållsapparaten som är energieffektiv och väljer den billigare som är mera energislukande.

8. Vi måste vara innovativa vad gäller att utveckla rätt styrmedel. Ett vettigt sätt att hantera knapphet på miljöutrymme vore att skapa utsläppsrätter eller fiskekvoter som byggde på att systemet skall vara uthålligt. Vi arbetar med detta på EU-nivå för industrins utsläpp av CO2. Men man kan mycket väl tänka sig att alla individer i ett samhälle – eller på jorden – blev del av systemet och att man kunde handla utsläppsrätter med varandra. Förutsatt att man sätter taket för utsläpp av CO2 eller för uttag av fisk på rätt nivå skulle vi ha ett bra system för att hantera knapphet på miljöutrymme eller resurser. Den stora utmaningen är att få med alla länder på sådana här tankegångar. Så länge USA:s regering vägrar att ens erkänna klimatproblemet är detta en utopi. Men vi måste arbeta i den riktningen.

9. Vi måste ge särskilt stöd till u-länderna i hela den här processen. Dom har naturligtvis rätt till utveckling precis som vi. Men dom behöver inte göra om våra misstag. Här kan vi med tekniksamarbete och klokt bistånd hjälpa till så att länder som Kina och Indien - via tekniksprång - investerar i bästa möjliga teknik.

10. Kooperationen borde ha en rejäl chans till en come-back. Som idé och företagsform passar kooperationen väldigt bra för att tackla den kris i konsumtionen som är under uppsegling. Men då måste man prioritera hållbarhet i alla dess former och ta ledningen i arbetet för kvalitet och långsiktighet.