Lite dokumentation (i utkastform) från Kristian Skånbergs dragning vid exergigruppens möte den 17/11 2005 i Sigtuna Att få marknadsekonomin att tydligare styra i riktning mot en hållbar utveckling Marknadsekonomin har många fördelar. När man kan få marknadens dynamik på sin sida så händer det saker. Men för att marknadsekonomins dynamik verkligen ska ge önskat resultat så ställer det stora krav på det ramverk som omger marknadsekonomin. Historiskt har marknadsekonomins dynamik gett många ekonomiskt välstånd, och den processen har nu tagit fart även bland medelklassen i tidigare utvecklingsländer. Å andra sidan har ibland de sociala förhållandena fått sitta emellan, för att inte tala om de ekologiska systemen. Markandsekonomi måste kompletteras med klok politik för att fungera väl, inte minst för att kunna säkerställa den långsiktiga kvalitén och bärkraften hos de livsuppehållande systemen. Det finns många exempel på att när man uppmärksammat ett problem som uppstått som konsekvens av den snabbväxande ekonomin, ändrat i ramverket, och så har önskad effekt och mer än så uppnåtts mycket fortare än vad man trott var möjligt. I denna motion lyfts fram ett antal problem och frågeställningar där behovet är stort av innovativt tänkande och nya grepp för att få marknadsekonomin att entydigt verka för en hållbar utveckling, och inte som ibland är fallet idag - utgöra ett hinder för den.   Att hitta ett markandsekonomiskt ramverk för miljöns fromma Hållbarhet handlar om att upprätthålla både det globala och lokala samhällets försörjningsförmåga över tiden. En god miljö ska trygga det fysiska försörjningsunderlaget. En väl fungerande ekonomi ska säkra att människan har kunnande och teknik att förädla naturens resurser till nödvändiga och önskvärda varor och tjänster. Detta utan att varken uttaget och användningen av naturresurser, eller restprodukterna i form av utsläpp och avfall, äventyrar ekosystemens eller människans hälsa. Hållbarhetens sociala dimension handlar om att vi lyckas med att utveckla det goda samhällskontrakt, utan vilket varken miljön eller ekonomin, fungerar speciellt väl i längden. Det handlar om förekomsten av regler och goda institutioner och acceptansen av dem, vilket återspeglar sig i samhällets normer. En hållbar utveckling av miljön, ekonomin och de sociala förhållandena är vad som måste komma till stånd, och två av tre räcker inte - utan urholkas en så eroderar så småningom också de andra två. Marknadsekonomin är helt beroende av välformulerade och välfungerande omgivande regler för att kunna fungera. För att komma bort från slavsamhällets och den första industrialiseringens vidriga arbetsförhållanden, men också för att det var ekonomiskt effektivare, utvecklades regler och normer för arbetsmarknaden. För att komma bort från plundring och lurendrejeri, men också för att det var ekonomiskt effektivare, utvecklades regler och normer för kapitalmarknaden. För miljön saknas på många håll ännu regler över huvud taget. Och även i de länder som starkast argumenterar för en hållbar utveckling, och kanske framför allt då på det ekologiska området, lämnar regelverket mycket i övrigt att önska. I ord värnas miljön från alla håll, men när det kommer till handling låser ofta de olika viljorna varandra. En massa små steg i rätt riktning tas har i och för sig börjat tas, listan på miljöpolitiska framgångar är redan ganska lång. Men frågan är om det ens räcker med att man istället för små steg börjar ta stora miljöpolitiska kliv, om man inte kan få styrsystemet i samhällets ekonomiska motor att rätta sig efter de allt tydligare signalerna om att de allomgivande ekosystemen far illa? De starkaste krafterna som styr den globala samhällsutvecklingen idag är nog marknadskrafterna. Vetskap finns om att den strukturomvandling som marknadskrafterna för med sig utsätter lokalsamhällen och deras näringsverksamhet och försörjning för stora påfrestningar - både ekonomiskt och socialt, även om ett ökat materiellt välstånd också kommer många till del. Och vetskapen om att en växande ekonomi kommer att leda till ett hårdare tryck på naturresurser och ekosystem finns också. Ser man till vad det råder mest brist på i ekonomin globalt sett idag är det inte arbetskraft - utan det finns billig arbetskraft, och många akademiker har svårt att hitta arbeten som motsvarar deras utbildning och yrkeserfarenhet. Det råder heller inte brist på kapital. Räntan - priset på pengar/kapital - har aldrig varit lägre i modern tid. Däremot börjar det råda brist på naturresurser. Mest omtalad nu är den ändliga naturresurser, olja. Och det kan knappast överraska någon då själva beteckningen "ändlig" antyder att det någon dag kommer att råda brist så länge man fortsätter att använda sig av den. Men det börjar också råda brist på förnybara resurser. Och det är mycket allvarligare, eftersom ett överutnyttjande kan leda till att en potentiellt evig förnybar resurs övergår till att bli ändlig. Både fisk och grundvatten har på många håll i stort sett övergått från att vara en förnybar resurs till en ändlig - det är kapitalet man tär på, inte räntan man skördar. Vad det dock råder allra mest brist på är ekosystem som har förmågan att hantera alla de restprodukter i form av miljöpåverkande utsläpp och avfall som alla ekonomiska aktiviteter leder till. Eftersom jordens yta är konstant, och trenden idag är att de flesta ekosystem fungerar allt sämre istället för allt bättre, kommer utbudet av de ekosystemtjänster som kan ta emot restprodukterna att minska. Samtidigt ökar efterfrågan i takt med att världsekonomin växer. Att den ekvationen går allt sämre ihop är framöver det största hotet mot i tur och ordning miljön, ekonomin och sociala förhållanden. Marknadskrafterna driver på ekonomin, och så som de fungerar idag sker en snabb ekonomisk utveckling globalt, och även på de allra flesta håll lokalt. I hand med detta följer en social utveckling på många håll, även om själva farten och kraften i utvecklingen också leder till sociala "förvecklingar". På miljöområdet kan man lyfta fram goda exempel som att de flesta enskilda varors miljöbelastning minskat, men sammantaget medför fortfarande en växande ekonomi en allt större total miljöpåverkan. Marknadsekonomin med nuvarande regelverk kring sig hanterar alltså de flesta avarter på arbets- och kapitalmarknaden, men på miljöområdet motverkar marknadskrafterna snarare än stödjer en ekologiskt hållbar utveckling. I förlängningen skönjs redan klimatförändringar, grundvattenbrist, hälsobekymmer, vilka samtliga enskilt, och framför allt om de samverkar, snabbt får stora ekonomiska och sociala konsekvenser. Hur får man då till ett bättre regel- och ramverk runt marknadsekonomin och dess miljömässiga konsekvenser? Hur kan marknadsekonomin fås att fullt ut stödja istället för att ibland föröda en hållbar utveckling? Hur kan man skapa en grön marknadskraft? Marknaden är summan av alla ekonomiska beslut. Det gör att allas våra vardagsekonomiska beslut, i alla våra roller - som anställd, konsument, sparare/investerare - måste stödja hållbarhet, och ärligt talat - det är inte vad som sker idag. De gröna näringarna, som måste ha en central roll i ett hållbart samhälle, måste få lönsamhet och kunna utvecklas. Det samma gäller regionerna, där de ytkrävande ekosystemen som ska ta emot våra restprodukter och bygga om dem till förnybara naturresurser finns. Idag utarmas både de traditionella gröna näringarna och regionerna, trots stora stödinsatser. Och viktigast av allt - för både de gröna näringarna och regionerna, och i förlängningen för hela ekonomin och alla överallt - ekosystemens hälsa måste värnas. Ägarna och brukarna av ekosystemen får idag betalt för att de levererar förnybara naturresurser till råvarumarknaden - men de får bara betalt i sin egenskap som leverantör, inte i sin egenskap som miljömässig problemlösare. Men utan en rad ekosystemtjänster som kan hantera alla andra ekonomiska verksamheters restprodukter eroderar den ekologiska hållbarheten, och på sikt då den ekonomiska och sociala hållbarheten. På sikt måste marknadsekonomin omgärdas av ett ram- och regelverk som ser till att alla ekonomiska verksamheter betalar dem som tar hand om deras miljöpåverkan. Först då kommer alla ekonomiska vardagsbeslut i hushåll, företag och offentlig sektor - marknadskrafterna - att verka för, snarare än mot, en hållbar utveckling. Då kommer de gröna näringarna, som fram till idag utan ersättning förvaltat de livsnödvändiga ekosystemtjänster som återskapar förnybara resurser av vårt avfall och våra utsläpp, äntligen att kunna få betalt för det mest grundläggande av allt hållbarhetsskapande arbete. Här och nu kan man i ett första skede omforma de idag på många sätt felvridande jordbruks- och regionalstöden, för att ge de gröna näringarna och regionerna betalt efter hur mycket miljöutrymme de skapar åt den övriga ekonomin.   På sikt räcker det inte att muta några näringar och landsändor att agera hållbarare om alla andra fortsätter som vanligt. En rad utvärderingar visar att ekosystemens hälsa sviktar och att de gröna näringarna och många regioner är ekonomiskt trängda i Sverige, i EU och i världen. På miljöområdet visade FN:s Millennium Assessment http://www.millenniumassessment.org) att flertalet av jordens ekosystem producerar under sin förmåga på grund av mänskligt orsakad miljöpåverkan. Det slogs nyligen också fast att fem av de svenska miljömålen inte heller kommer att kunna mötas inom en generation utan att nya styrmedel sätts i verket (http://www.regeringen.se/sb/d/5205/a/43853). EU:s mycket kostsamma och kritiserade regionala och jordbruksstödprogram tyder också på att nya styrmedel och stödformer behövs.  Det av FN, EU och Sveriges regering fastställda politiskt överordnade målet om en hållbar utveckling verkar svårt att nå (“En svensk strategi för hållbar utveckling Skr. 2003/04:129”, se http://www.regeringen.se/sb/d/416/a/17642). Intressant är att de flesta samhällsintressen ofta är någorlunda överens om nödvändigheten av hållbarhet på övergripande nivå, men att det praktiska genomförandet nästan alltid brister. Alla politiska insatser till trots är det till exempel fortfarande nästan alltid privat- och företagsekonomiskt lönsamt att agera ohållbart snarare än hållbart. Men till skillnad från de fysiskt bestämda och oföränderliga naturkrafterna är marknadskrafterna, som avgör vad som är lönsamt, sociala konstruktioner. Principiellt skulle det alltså vara möjligt att skapa en grön marknadskraft, genom att ändra i ramverket runt marknadsekonomin. Då skulle det samhällsekonomiskt lönsamma också bli privat- och företagsekonomiskt lönsamt, vilket är ett grundkrav för att nå en hållbar utveckling. Om alla miljöpåverkande verksamheter inte bara betalade för den arbetskraft, det kapital, och de naturresurser de tog i anspråk, utan också för det miljöarbete som krävs för att ta hand om verksamhetens miljöpåverkan, skulle det uppstå en ny marknad. Och den som skulle få betalt var givetvis den som utförde miljötjänsten - vanligtvis en grön näringsidkare på landsbygden. En sådan marknad skulle också vara ett sätt att återupprätta den bortglömda ekonomiska produktionsfaktorn - historiskt kallad jord eller mark. Med dagens miljösituation världen över måste naturens förmåga att ta hand om ekonomins miljöpåverkan, och återskapa avfall och utsläpp till förnybara resurser, inte bara själva råvaruleveransen, uppmärksammas.   BNP räcker inte som välfärdsmått Ju högre ekonomisk tillväxt desto bättre är de flestas paroll. Då klättrar Sverige i välfärdsligan och vi får råd att rädda miljön och värna tryggheten hävdar ledarskribenter, politiker och folk i näringslivet. Men om nu en marknadsekonomi med undermåligt ramverk ger materiell tillväxt, men på bekostnad av försämrade sociala förhållanden och en allt mer utarmad miljö - kan man vara säker på att man gjort rätt avvägningar och verkligen är på väg mot en hållbar utveckling? Med tillväxt menas oftast att BNP - bruttonationalprodukten, värdet av alla varor och tjänster som produceras genom lönearbete i ett land under ett år - ska växa. BNP-nivån sägs mäta hur rikt vårt land är. Förändringen av BNP, tillväxten, mäter hur mycket rikare vi blivit sedan förra året. Tillväxt betyder att det finns mer, och ofta är mer bättre än mindre, men inte alltid. Att det finns mer varor och tjänster som kan tillfredställa människans behov är bra, men inte om det leder till andra bekymmer: att resurser tar slut, att miljön far illa, att människor mår dåligt. Just nu har Sverige hög tillväxt, men framöver skönjs en rad tillväxthot. Mest pratas om att en ökad andel äldre riskerar att försvaga rika länders fortsatta tillväxt. Att företag flyttar till låglöneländer påtalas också ofta. I takt med ett stigande oljepris diskuteras att den tid ekonomin kunde eldas på med billig energi kanske är över. Miljön lyfts också fram som en möjlig hämmare av tillväxten. Blair pratar om risken för förändringar av klimatet som vår tids ödesfråga. Pentagon anger dem som det enskilt största hotet mot USA:s säkerhet. Sötvattenbrist anses också kunna bli ett allt större hot på allt fler håll. Tillväxt sägs höra ihop med ökad effektivitet - att göra mer med befintliga resurser - och det låter ju som något önskvärt. Men om allt effektivare delar går ut över en sämre fungerande helhet är det inte säkert att man vunnit i slutändan. För varje år som går verkar allt färre människor, landsändar och näringar anses nog effektiva att kunna bidra ekonomiskt. Ser man inte upp blir den höga tillväxtens och den ökade effektivitetens bondeoffer väl många. Ett samhälle där alla tillåts delta kan verka mindre effektivt sett till sina delar, men det kan vara en mer ekonomisk helhet. Negativa konsekvenser av årets svenska produktion som inte resulterar i minskad svensk försäljning under året syns inte i BNP. Att måttet är så närsynt och har så snävt synfält gör att det svårt att hävda att all tillväxt alltid är bra. Ekonomisk forskning har länge slagit fast att friska, välutbildade och yrkeserfarna människor är viktiga för ett lands utveckling. Vikten av att alla kan samarbeta har också lyfts fram. Ökar satsningarna på utbildning, förbättras folkhälsan, och minskar klyftorna så ökar sannolikheten för en god utveckling. Om många är arbetslösa, sjuka och den sociala utslagningen ökar försämras å andra sidan förutsättningarna. Den som vill mäta förändringarna i ett lands ekonomi måste alltså hålla reda på mycket mer än BNP. Precis som ett företag kan få upp sitt resultat genom att sälja av sina tillgångar kan BNP kortsiktigt blåsas upp genom att man tullar på nationens förmögenhet. Att ett land som ökar sin BNP genom att föröda sin resursbas kommer att få problem med sin försörjning är lika självklart som att ett företag som beter sig så riskerar att gå i konkurs. Ingen aktivitet är möjlig utan slitage, användning av naturresurser och miljöpåverkan. Hög tillväxt ökar sannolikheten för att förslitningen går fortare och slår hårdare. Men faran ligger mindre i själva tillväxttakten än på vilka villkor den sker. Om en ekonomi kan förena hög tillväxt med absolut sett minskad miljöpåverkan är det ju utmärkt. Ekonomin måste rättas in så att vi når uppsatta miljömål. Och dessa mål måste vara vetenskapligt satta, inte frukten av politiska kompromisser. Vi människor får heller inte sitta emellan. Om tillväxten uppnås genom att folk inte hinner fortbilda sig eller bränner ut sig sker den på framtidens bekostnad. Att rätta in ekonomin så att miljön och människorna inte tar skada är alltså viktigt. Lika viktigt är dock att stödja de “uppbyggande skapande krafterna”. Genom att bara skydda allting, sätta av alla människor och all natur i reservat, kan man inte bygga ett hållbart försörjningssystem. Ett skyddande ramverk behövs men man måste också investera i människors kunnande och ekosystemens förmåga att i sina kretslopp göra om våra restprodukter till nya naturresurser.  Alla beslutsfattare skulle vilja ha ett mått där allt bra som gjorts räknas som plus, och att alla de eventuella negativa saker som produktionen leder till räknas som minus. Finns det då mått som bättre fångar utvecklingen än BNP? Ja, alternativa mått finns, men de är så många och så olika att BNP ändå används. BNP har funnits länge, vilket underlättar jämförelser mellan länder och över åren. FN tar dock själva fram alternativ just för att de vet att BNP-måttet behöver förbättras. FN har regler för hur man korrigerar BNP för det faktum att maskiner och byggnader slits över tiden. Brutto blir då netto - BNP blir NNP. Bara genom att få alla beslutsfattare att prioritera nettotillväxt istället för bruttotillväxt skulle mycket vara vunnet. Speciellt som FN-handböcker nu har börjat publiceras om hur man i nettomåttet ska få med effekterna av att oljekällor, gruvor och fiskevatten töms. Skogsskövlingen ryms faktiskt redan i bruttomåttet. Det miljöjusterade nettonationalproduktsmått - den Gröna BNP, eller snarare NNP  - är alltså på väg att åtminstone delvis realiseras. När överuttag av naturresurser registreras lyfts den problematiken upp på den politiska agendan. Den svåraste biten återstår dock - ekosystemhälsan - men genom en marknad för ekosystemtjänster skulle även den problematiken få en prislapp. På det sociala området finns statistik om ohälsa, arbetslöshet och utslagning, och även vissa uppskattningar av vad dessa icke-önskade företeelser kostar. Men någon diskussion om att en socialt justerad nettonationalprodukt skulle underlätta beslutsfattandet har inte hörts. Så länge BNP växer ändå verkar beslutsfattarna nöja sig med det. Men inför den stundande demografikrisen - när allt fler äldre ska försörjas av i värsta fall en minskande antal förvärvsarbetande - har det börjat höras röster om att samhället inte har råd att låta bli att på alla sätt få bukt med arbetslöshet, ohälsa och utanförskap. En socialt justerad nettonationalprodukt skulle visa på vinsterna med ett bättre socialt ramverk i samhället. Idag är det mest forskare som tar fram alternativa produktions- och välfärdsmått, och ofta utgår de ifrån BNP-måttet. Oftast plussar de på sådant de tycker bidrar till mänsklig välfärd, och drar ifrån konsumtion som de tycker gör mer skada än nytta. Vanligt är att man lägger till värdet av hemarbete för att visa att välfärden inte höjs för att man köper en vara istället för att själv göra den hemma. Värdet av fritid brukar också läggas till. Island ligger högt i välfärdsligan men jobbar mycket. När vi i Sverige avtalar om kortare arbetstid så gör vi ju å andra sidan det just för att tiden är viktigare för oss än löneökningen.  Varor och tjänster som vi betalar för, men som inte nödvändigtvis höjer vår välfärd, är vad forskarna oftast dras ifrån BNP. Det kan gälla resor till och från arbetet, utgifter för militären och annat som det satsas pengar på som skydd mot livets avigsidor. På ett sätt är det bra att det finns många mått. För det man mäter bryr man sig om och kan ta beslut om. Har man studerat några olika mått är det uppenbart att det är en ren förhoppning när någon gör gällande att BNP-tillväxt är lösningen på alla problem. Så enkelt är det inte. Hållbarhet innebär att man åtminstone upprätthåller sin förmåga till försörjning. En ohållbar ekonomi får obönhörligen problem så småningom. Ekonomin kan i och för sig också hacka till när vi ska ställa om samhället så det blir hållbart. Men när väl miljön är bra och folk är friska, delaktiga och fortbildar sig så bör ekonomin frodas. Så om man tror att man är hållbar när ekonomin krymper så har man fått något om bakfoten. Men tillväxt, mätt som idag, är alls ingen garant för hållbarhet. Gärna tillväxt, men bara om den sker inom ramen för livskraftiga ekosystem och goda sociala villkor. Annars är det inte heller fråga om långsiktig ekonomisk utveckling, utan en parentes av rovdrift, som inte är till fromma för mer än några få i ett längre perspektiv. Och ska vi veta om den tillväxt som vi så stolt presenterar är hållbar tillväxt eller rovdriftstillväxt måste vi systematiskt mäta vad som händer över tiden med naturkapitalet, humankapitalet och det sociala kapitalet. Vissa av dessa mått gör sig bäst i penningtermer men det krävs också biofysiska mått som exempelvis mäter omsättningen av energi och material i samhället, och jämför dessa med naturens förmåga att få fram och ta hand om dem. En del av dessa mått kan vara i exergitermer, men lika lite som penningtermer kan få med alla värden kan exergivärden få det. Men tillsammans rymmer de en större del av verkligehten en bara en sorts mått. Och kompletteras de i sin tur med andra mått så blir beslutsunderlagen än bättre. Mångfald är bättre än enfald - även vad gäller "välfärdsmått".